Tillsammans med Eric Flint fortsätter David Weber att styra iväg berättelserna från Honorverse på stick- eller snabbspåret via de befriade slavarna på Torch.
Brasklapp: Eftersom jag kommit så monumentalt på efterkälken med både läsning och bokbloggande (=kloggande) kommer det här och ett antal kommande inlägg att vara mycket kortfattade. Jag måste ju ge mig själv chansen att komma ifatt.
Läst 2014 #4Den första boken där den gode Weber låter andra författare vara med och skriva om Honorverse, det universum där stjärnkungadömet Manticore kämpar mot folkrepubliken Haven, the Solarian League, och framförallt den växande huvudfienden the Mesan Alignment. Här är det David Drake och S.M Sterling som får dela volym med Weber. Fast på bokens rygg är det den sistnämnde som tronar ensam.
Boken innehåller alltså tre noveller. Webers egna bidrag är A Beautiful Friendship, som berättar om hur en av Honors förmödrar, Stephanie Harrington, bildar det första mentala bandet med en trädkatt på planeten Sphinx. Något som förekommer mer vanligt i huvudserien om Honor Harrington och är en av de viktigare betydelsebärande delarna där. Här avslutas äventyret sedan trädkatterna räddat den unga hjältinnan från en hexapuma. Långt senare, 2011, ligger den berättelsen som inledning till en YA-roman med samma namn.
I David Drakes A Grand Tour får en manticoransk gentleman rycka ut och medelst pokerspel skaffa sig tillgång till ett ålderstiget krigsrymdskepp och med dess hjälp dra både solarianer och haveniter vid näsan. I S M Stirlings korta A Whiff of Grapeshot skildras det dramatiska skedet i Havens historia där amiral Esther McQueen räddar Rob S Pierres säkerhetskommitté kvar vid makten under det så kallade Levellersupproret.
Alla tre novellerna är habil underhållnings-sf utan att lyfta sig särskilt mycket över mängden. Boken avslutas med en kortfattad historik över Honorverse. Det är nog också ett tecken på att boken mest riktar sig till de redan frälsta. Jag måste nog erkänna att jag tillhör dem.
Läst 2013 #49Liksom det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid, skrevs det bättre ungdomsböcker förr, åtminstone i science fiction-genren. Det är ganska lätt att hålla med Maths Claesson om den grundförutsättningen för den här boken. Även om ungdomsboken, eller YA (Young Adults), som det heter numera, har fått en renässans internationellt, är det ont om välskriven sf för en yngre publik på svenska.
Claesson längtar uppenbarligen tillbaka till en tid när stjärnögda ynglingar läste Robert A Heinleins Egen rymddräkt finnes och drömde sig ut i världsrymden. Så han har helt enkelt moderniserat konceptet och placerat sin hjälte Linux Svensson i en närliggande framtid där Stockholm är ganska lätt att känna igen, men där den globala uppvärmningen ökat flyktingströmmarna och rymdprogrammen kommit en bra bit på vägen.
Han gör det med den äran. Språket är lättflytande och handlingen förs framåt i rask takt. Spänningen skapas genom Linux egna tvivel på om han ska klara dels uttagningarna till att bli rymdambassadör och dels mattebetyget som krävs för att han ska kunna genomföra skolgången i Europeiska rymdskolan i Kristallstaden. Linux rymdnördighet och hans svårighet med matten skildras insiktsfullt, och hans kamrater får också en genomarbetad personteckning. Hans föräldrar däremot är ganska tvådimensionella och det hade varit roligt att få veta lite mer om hur han ser ut, till exempel.
När jag ändå är inne på kritik, som faktiskt bara är randanmärkningar på en utmärkt bok, saknar jag lite konsekvenstänk när det gäller till exempel den globala uppvärmningen. Klimatet har blivit varmare, polarisarna har smält, världshaven stigit och ökat flyktingströmmarna, men vattenståndshöjningen verkar inte ha påverkat Stockholm. Uttagningarna till rymdambassadör hålls på Gröna Lund, som ju ligger ganska nära dagens nivå på Saltsjön. Dessutom dricks det kopiösa mängder coca cola, minst lika mycket som det skvalpas te och äts scones i Enid Blytons Fem-böcker, och det rimmar kanske inte riktigt med den ökade miljö- och hälsomedvetenhet som antyds i boken. Men, men, det är ju en ungdomsbok…
Ett plus också för det snygga omslaget, med en genomarbetad vy över det framtida Stockholm. En fortsättning lär det bli också. Lite för många lösa ändar kvar för att det inte ska bli det. Tills den kommer ska jag nog läsa om Egen rymddräkt finnes.
Läst 2013 #48Det gick 13 år innan den fjärde delen av Jack Vances Demon Prince-serie kom ut. Efter The Palace of Love 1965, dröjde det ända till 1978 innan The Face tittade fram. Jag har ingen aning om varför det tog så lång tid, men kan konstatera att under perioden skrev och publicerade Vance en mängd av sina mest kända sf-böcker i serier som Alastor, Durdane och Planet of Adventures (Tschai). Förmodligen, eftersom det är så tydligt uttalat från början att det är just fem superskurkar som hjälten Kirth Gersen ska spåra upp och oskadliggöra, fanns det en tydlig plan från början att skriva fem böcker, och varför det dröjde så länge är i alla fall okänt för mig.
Som många med mig konstaterat var inte handling och struktur Jack Vances bästa grenar. Ibland är rent av handlingen bara en ursäkt för att måla upp de många fängslande och exotiska miljöer och samhällen vars skildring är kärnan i hans mästerskap. Ofta brydde han sig inte heller om att avsluta i alla fall romanerna på något vettigt sätt, utan de mer eller mindre kapades när han tappat intresset, eller uttömt möjligheterna att skildra exotiska samhällen. Två av undantagen är denna bok, och kanske ännu mer Marune: Alastor 933 som i ännu högre grad bygger på ett överraskande slut. Kanske inte helt överraskande för den uppmärksamme läsaren, men ändå.
Riktningen och uppbyggandet mot dessa slut ger i alla fall dessa två romaner större strukturell stadga än många andra av Vances. På vägen dit är The Face i ännu högre grad än The Killing Machine en ekonomisk thriller, där den aktuelle superskurken Lens Larque först snuvar den ständige hjälten Kirth Gersen på försäkringsersättning för ett rymdskepp, och sedan i sin tur blir av med aktiemajoriteten i det företag han använder för sina planer. Gersens gradvisa uppköp av aktierna i det till synes värdelösa bolaget bildar en underhållande grund för handlingen. Men där finns också spel och romantik.
Våldsamma spel och sporter finns i kärnan av många av Vances samhällen, och Hadaul, som är favoritsysselsättningen på Larques hemplanet Dar Sai, är en typisk sådan. Det är nog ett av Vances mer rimliga antaganden, att sporter av det slaget är centrala mänskliga aktiviteter. Det romantiska inslaget denna gång består av Gersens förhållande till två kvinnor. Humoristiskt och burleskt med Lully Inkelstaff och betydligt mer seriöst med Jerdian Chanseth, som han nästan seriöst överväger att binda sig vid. Naturligtvis spricker det den här gången också. Det finns ju en Demon Prince kvar att avrätta; Howard Alan Treesong. Men det blir ett fall för den sista boken i serien, The Book of Dreams.
Hur som helst, även The Face håller för en omläsning.
Det här är en bok som jag förmodligen inte skulle ha läst om jag inte hade fått den.Visserligen gillar jag David Webers böcker om Honorverse, och visserligen kan jag ibland bli ganska nördig i mina intressen, men jag skulle nog inte vare sig köpt eller läst en bok som till största delen består av ett uppslagsverk över en fiktiv värld. Visserligen har jag säkert någon Tolkien eller Shakespeare Companion eller liknande någonstans i hyllorna, men det här är på en lite annan nivå. Här förtecknas samtliga rymdskeppstyper i de viktigaste rymdflottorna i Honorverse, med tekniska specifikationer på tonnage, prestanda och beväpning ner till detaljnivå. Lite grann som de böcker med titlar som ”Fighting planes of World War II” som jag och några likasinnade läste och pluggade in i tidiga tonåren. Skillnaden är att jag inte längre är 14 år, och att de flygplanen i alla fall hade funnits i någon slags verklighet.
Men då hade jag ju inte fått läsa den inledande kortromanen House of Steel. Den är förvisso inte det tätaste och mest välskrivna prosastycket om Honorverse, men den ger en bra bakgrund till de avgörande krigen i bokseriens övriga delar. Huvudperson är kronprins Roger Winton, senare kung Roger III av Manticore, far till den drottning Elizabeth som är Honor Harringtons monark. Det är på hans initiativ som Manticore tidigt börjar rusta för kampen mot vad som långt senare visar sig vara ett reellt hot, den expansiva Folkrepubliken Haven. Rymdflottan, marinen, är nämligen hans stora intresse, och den karriär han ägnar sig åt innan han tar över tronen. Där är han direkt inblandad i den satsning på R&D som ger Manticore det avgörande försteget i de kommande krigen.
Efter hans alltför tidiga död i vad som visar sig vara ett Havenitiskt attentat, tar den blott 17-åriga Elisabeth över tronen, och fortsätter hans inslagna bana. I ett par avslutande kapitel knyts handlingen på ett snyggt sätt an till huvudspåret i bokserien.
Lexikondelen då? Jo, den har Weber gjort i samarbete med de riktiga hardcore-fansen i BuNine, och innehåller allt från färgbilagor med uniformer och gradbeteckningar, fysiska och historiska beskrivningar av de inblandade stjärnnationerna, Manticore och Grayson, noggrant beskrivna skeppstyper, beskrivningar av statsskick och juridiska system och korta biografier över många av böckernas figuranter. Kort sagt, hur mycket som helst att nörda in sig i.
Den delen var lite tungläst. Men jag plöjde faktiskt igenom den. Och lite tillför det alltid när jag fortsätter att läsa allt som David Weber och andra skrivit om Honorverse.
Read 2013 #46The Facebook challenge NeNoReMo, Neglected Novel Reading Month, an alternative to NaNoWriMo, made me pick up this book, that I bought some time in the eighties. Since then it has remained unread in the shelf, and was just as neglected as the challenge specified. Since one of the two authors, GRRM, is very much the rage nowadays with his epic fantasy series A Song of Ice and Fire, which I have yet to read, I found another reason to read Windhaven, as warming up.
I do believe, on fairly good grounds, that Lisa Tuttle wrote most parts of the book. The stile seems more Tuttle than anything else I’ve read by GRRM. However, the book i split in three parts, and a short prologue. Two out of three of the longer, novella length, parts were previously published in Analog Magazine. So as an extended fix-up, it holds up fairly well. The parts have been put together to a functioning structure.
The book hovers on the thin line between science fiction and fantasy. It could maybe be classified as ”science fantasy”, a term sometimes used when it’s unclear which genre a book belongs to. The fact that the depicted society is on a medieval level of development, and the book is provided with the fantasy-typical maps can be construed as an argument for calling it fantasy. But there is also an sf rationale. The people are descendants from the crew and passengers on a space ship that crash landed on the planet, which has low gravitation and a thick atmosphere. It’s also mainly covered by ocean, whit just a few scattered islands and no continents. From material from the space ship, probably from some kind of gigantic star sails, the first generations of the involuntary colonists craft wings that they can fly with on the forceful winds of the heavy atmosphere. Since the wings are a limited resource they are inherited in flyer families that forms their own aristocracy, wielding a monopoly on the oral communications between the islands.
The protagonist, Maris, is landborn, a daughter of a poor fisherman. Already as a child she dreams of becoming a flyer. It doesn’t come as a big surprise that she subsequently becomes adopted by one of the island’s flyers and learns how to handle the wings. Later, she is in the center of the the three crises the Windhaven society goes through during her lifetime. First when she seizes the right to become a flyer, for herself and other landborns. But since the wings are a finite resource they must be earned through challenges. In the second part the new-found rights for non flyer-born and in the last part she i she is involved in preventing a war that would threaten the whole Windhaven society.
There is good flow in the language, the conflicts are well construed, and both Maris and other characters in the book go through a personal development that makes them plausible. The authors does not use long info dumps to describe the society, the descriptive parts are well integrated in the storytelling.
There is one thing that bugs me a little with this book. The civilization is on a decent level. Metalwork are legio, ships are sailed and both beer, wine and produced. But the art of producing paper/papyrus/parchment or anything else to write on, seems like the art of writing itself to be unknown. One of the main structural elements in the book is that it is the flyers that deliver oral messages between the rulers of the islands. Messages that they memorize verbatim. In the end it is exactly the flyers credibility in this important task is questioned.
For me, the book’s credibility had been higher if they had been flying around with written messages instead. And, in a way that is hard to define, the book has an overall 80’ies feel. I can’t exactly say why, but I don’t think it could have been written, or published, today.
Läst 2013 #46Facebookutmaningen NeNoReMo, Neglected Novel Reading Month, ett alternativ till NaNoWriMo, fick mig att plocka upp denna bok, som jag köpte någon gång på 80-talet. Sedan dess har den blivit stående olåst, och var just så ”neglected” som utmaningen krävde. Den ena av författarna, GRRM, är ju numera väldigt i ropet med sitt mastiga fantasyepos A Song of Ice and Fire, som jag ännu inte läst, så det var ytterligare ett skäl till att äntligen komma mig för att läsa Windhaven, som uppvärmning.
Jag tror dock, på ganska goda grunder, att det är Lisa Tuttle som skrivit mesta. Stilen verkar vara mer Tuttle än något annat jag läst av GRRM. Boken är hur som helst uppdelad i tre delar, och en kort prolog. Två av de tre längre delarna, av kortromanslängd, hade tidigare publicerats i tidskriften Analog. Så det är en utökad fix-up, som håller ganska bra. Delarna har sammanfogats till en fungerande struktur.
Boken spelar i gränslandet mellan science fiction och fantasy. Kanske den kan klassificeras som ”science fantasy”, en term som till och från använts när man man inte vet om ett verk är det ena eller det andra. Det som talar för att kalla det fantasy är att samhället som skildras snarast är på medeltidsnivå, och att boken är försedd med de obligatoriska kartorna. Men det finns ett försök till vetenskaplig förklaringsgrund. Människorna är ättlingar till besättning och passagerare på ett rymdskepp som störtat på planeten, som har låg gravitation och tjock atmosfär. Den är dessutom till största delen havstäckt och har bara ett antal spridda öar, inga kontinenter. Av material från rymdskeppet, förmodligen från någon form av gigantiska stjärnsegel, gör de första generationerna ofrivilliga kolonisatörer vingar som går att flyga med i den tjocka atmosfärens kraftiga vindar. Eftersom vingarna är en ändlig resurs ärvs de i särskilda flygarfamiljer som bildar en egen aristokrati och har monopol på den muntliga kommunikationen mellan öarna.
Huvudpersonen, Maris, är ”landborn”, dotter till en fattig fiskare, och drömmer redan som liten om att få flyga. Inte helt oväntat blir hon adopterad av en av öns flygare, och får lära sig att hantera vingarna. Hon kommer sedan att stå i centrum under de tre kriser samhället på Windhaven genomgår under hennes livstid. Först när hon erövrar rätten att bli flygare, åt sig själv och andra ”landborns”. Men eftersom vingarna är en ändlig resurs måste de erövras genom att förtjänas genom utmaningar. I den andra delen hotas de nya rättigheterna för icke-flygarfödda och i den sista delen är hon med och avvärjer ett krig, som skulle hota hela samhället på Windhaven.
Språket flyter bra, konflikterna är väl uppbyggda och både Maris och andra personer i boken genomgår en personlig utveckling som gör dem trovärdiga. De båda författarna ödar inte ord i onödan på att beskriva samhället i långa infodumpar, utan bilden tecknas väl integrerat i handlingen.
Fast det var en sak jag häktade upp mig på. Civilisationen är på en hyfsad nivå. Metallsmide är legio, och det seglas i skepp och det bryggs både öl, vin och sprit. Men konsten att tillverka papper/papyrus/pergament eller något annat att skriva på, verkar liksom skrivkonsten i sig vara okänd. Ett av de bärande elementen i boken är just att det är flygarna som levererar muntliga budskap mellan öarnas makthavare. Budskap som de memorerar ordagrant. I slutet är det just flygarnas trovärdighet i detta viktiga värv som ifrågasätts.
För mig hade bokens trovärdighet ökat om de flugit omkring med skrivna meddelanden istället. Dessutom känns boken på något svårdefinierat sätt väldigt 80-tal. Jag har svårt att sätta tummen på vad som orsakar det, men jag tror inte att den hade kunnat skrivas, eller bli publicerad, i dag.
Läst 2013 #33The Palace of Love, den tredje boken i Jack Vances Demon Princes-serie kom 1965, året efter föregångaren The Killing Machine. Jag har aldrig kunnat låta bli att fundera över hur det blivit om Askild & Kärnekull och fortsatt med sin sf-serie på 70-talet och kanske till att börja med även publicerat The Palace of Love på svenska. De två sista böckerna i serien skrevs inte förrän på slutet av 70-talet. Då hade kanske Vance fått ett ännu större erkännande och läsekrets i Sverige.
Jag är lite kluven till den här boken. Som det mesta Vance skrivit håller den hög klass, men jag saknar de exotiska och främmande civilisationerna och samhällena han är så lysande på att skildra. Förvisso inleds boken på giftmördarplaneten Sarkovy och en snabbelysning av detta fascinerande samhälle, innan vår hjälte Kirth Gersen går skilda vägar med den vackra Alusz Iphigenia och via Aloysius drar till Gamla Jorden, där han fått upp ett spår efter den tredje superskurken, Viole Falushe, som en gång växte upp där som Vogel Filschner.
Alltså, miljöerna och samhällena är den här gången inte så lysande som vanligtvis hos Vance. Min minnesbild från när jag läste den här boken ursprungligen i början av 80-talet var att skildringen av Jorden några tusen år in i framtiden, mest påminde om en turistskildring av Amsterdams hamn, och den står i princip kvar nu också. Inte heller Falushes här berömda kärlekspalats på en okänd värld skildras på något minnesvärt sätt. Förvånansvärt blekt och färglöst.
Å andra sidan har boken gett oss några av Vances mest minnesvärda figurer; det omaka paret Navarth, den galne poeten, och Zan Zu, the girl from Eridu inte minst. För att inte glömma skurken själv, Viole Falushe, som inte är så särskilt demonisk, utan snarare en retad och försmådd tonåring som bär med sig sina amorösa tillkortakommanden in i vuxen ålder och låter dem projiceras på en mer eller mindre galaktisk skala.
Vance måste hur som helst haft väldigt kul när han skapade Navarth. Det tyder inte minst det faktum på att han refereras till i andra, helt orelaterade böcker. De prov på Navarths poesi som Vance ger läsaren är förvisso helt aparta, och gör epitetet galen ganska välförtjänst. Med undantag för följande lilla stycke, som den stjärnögde yngling jag en gång var, skrev av och satte upp på väggen:
The girl I met in Eridu
Was kind beyond belief;
The hours that I spent with her
Were hours far too brief.
Where willows shade the river bank,
She urged that I recline.
She fed me figs and poured me full
Of pomegranate wine.
I told of force and time and space,
I told of hence and yonder;
I asked if she would come with me
To know my worlds of wonder.
She clasped her knees; her voice was soft;
”It dazes me to ponder
The blazing stars and tintamars,
The whirling ways you wander!
”You are you and I am I,
And best that you return.
And I will stay in Eridu
With all this yet to learn.”
Läst 2013 #29Jag måste erkänna att jag tvekade och bävade en del innan jag började läsa om Jack Vance i den maffiga inbundna Complete Jack Vance Edition. Det handlar ju om det som en gång i tiden och ganska länge var min favoritförfattare. Många år senare och en hel del pengar fattigare har jag nu i min ägo i princip allt han skrivit i sex blytunga volymer om cirka 1000 sidor styck, satta i tvåspalt… I och för sig hade jag det mesta ändå, men det var svårt att motstå chansen att köpa dessa, särskilt som jag hade missat tåget med Vance Integral Edition, VIE, 44 band, som detta är en avknoppning av.
Jag tvekade också huruvida jag bara skulle sätta upp varje volym i ”Complete Vance” som en läst bok när jag nu äntligen börjar läsa dem, men kom för att vara lite sjyst mot mig själv fram till att sätta upp varje roman, och varje identifierbar boklång innehållsdel som lästa böcker. Varje volym innehåller väl cirka 10 ”normalböcker”.
Naturligtvis var det Askild & Kärnekulls utgåvor av de första två volymerna i Demon Princes-serien på 70-talet, som var min riktiga introduktion till Vance. De var både innehållsmässigt och med sitt utseende riktigt lockande för en äventyrslysten tonåring. Riktigt hur bra Torkel Franzéns översättningar var, inser jag först nu när jag läser om originalen.
Kirth Gersen, alltså. Min gamle hjälte, och ursprunget till ett mina vanligaste nätnick. Motvillig och filosofisk mördare, med det självpåtagna uppdraget att söka upp och avrätta de fem ”Demon Princes” som skövlade hans hemstad Mount Pleasant på planeten Providence när han var ung. 5 000 människor togs som slavar. De som gjorde motstånd dödades, däribland Gersens föräldrar.
Uppdraget var inte helt självpåtaget. Det var hans farfar Rolf Marr Gersen som uppfostrat och tränat honom med hämnd som det enda målet i sikte. Gersen ifrågasätter aldrig det på allvar, även om han anfäktas av tvivel ibland, och lockelsen att dela sitt liv med en kvinna växer sig stark.
När jag började läsa the Star King tidigare i år, var det några saker som slog mig; dels hur mycket jag faktiskt kom i håg, och dels hur bra boken faktiskt var. Och det gäller även för bok två i serien; The Killing Machine. Nu var det inte bara de svenska översättningarna jag läste några gånger på 70-talet, utan jag läste de engelska DAW-originalen också, något senare, förmodligen på 80-talet.
Så här ganska långt efteråt är det lite lättare att läsa med perspektiv, och den överblick som både akademiska litteraturstudier och ett lång läsliv ger. Böckerna i Demon Princes-serien är kanske inte fullödiga mästerverk, men de är ändå ganska praktfulla mästarprov av en författare på toppen av sin kreativa förmåga.
De inledande ”kapitelvinjetterna”, som Vance använt flitigt tidigare, och gjort till något av ett kännemärke, är här både anekdotiska och encyklopediska och bidrar till att ge både djup och relief åt den mångfaldigt gnistrande världssamling Vance presenterar i the Oikumene och Beyond, den civiliserade och den ociviliserade delen av det framtida space opera-universet. Här finns utdrag ur ”fakta”-texter, fiktiva artiklar och ibland vad som blir små mininoveller.
Tillsammans med Vances ultralätta och obehindrade lek med subgenrer ger det romanerna nästan samma lockelse och attraktionskraft för den medelålders läsaren, som en gång den stjärnögde tonåringen. Där Star King glider från noir-deckare till klassisk pusseldeckare där Gersen på slutet ska avgöra vem av de tre universitetsadministratörer han lyckats isolera i ett rymdskepp som är demonfursten Attel Malagate, öppnar the Killing Machine som ekonomisk thriller med utpressningstema för att landa i något slags John Carter-fantasy på sagoplaneten Thamber.
Naturligtvis lyckas Gersen även här identifiera den ryslige Kokor Hekkus och på köpet få prinsessan, den sagolikt vackra Alusz Iphigenia Eperje-Tokay. Åtminstone för ett tag. Men det är vare sig här eller där. Det viktiga är att Jack Vances kombination av gnistrande fantasi och total stilkontroll fortfarande håller.