Archives for 

klassiker

Bästa barn- och Stockholmsskildringen?

Läst 2014 #5

mbugs

Hjalmar Söderberg: Martin Bircks ungdom/Gamla minnen
Albert Bonniers 1943

Inledande brasklapp: Eftersom jag kommit så monumentalt på efterkälken med både läsning och bokbloggande (=kloggande) kommer det här och ett antal kommande inlägg att vara mycket kortfattade. Jag måste ju ge mig själv chansen att komma ifatt.

Det  här exet var utrangerat från F 14:s bibliotek och sportar ett synnerligen grannt exlibris från Kungl. Hallands Flygflottilj. Martin Bircks ungdom är en sådan bok jag borde ha läst när jag susade genom litteraturhistorien när jag läste litteraturvetenskap i Stockholm på 80-talet, men den halkade mellan stolarna. Naturligtvis ”visste” jag att det är en den svenska litteraturens bästa skildringar av både barndomen och ett Stockholm som inte har funnits på länge.

Och naturligtvis är det så. Det blir inte mycket bättre än så här. En invändning man möjligen kan ha som sentida läsare är att det blir lite ”litterärt” och genomkomponerat i den avslutande delen, men det måste inte vara fel.

”Gamla minnen” är kortare noveller, publicerade i tidningar. Mer intressanta än riktigt bra.f14exlib

Sent besök i tröstlösheten

ProcessenLäst 2014 #1

Franz Kafka: Processen
Wahlström & Widstrand 1986
Översättning: Karl Vennberg
ISBN: 91-46-15285-7

Jag måste erkänna att jag aldrig läste Kafka när jag var ung. Inte ens när jag läste litteraturvetenskap på Stockholms Universitet på 80-talet och alla gick omkring i balla t-shirts från Akademibokhandeln med trycket ”Kafka hade inte heller så roligt”. Men den dystre centraleuropén har länge legat som ett konstant dåligt samvete och lite lågmält tjatat om att bli läst. Nu var det alltså dags. 2014 års första utlästa bok är alltså Processen, i Karl Vennbergs översättning och med ett hiskligt lila omslag, som har stått i bokhyllan sedan 80-talet.

I förordet kallar Vennberg Kafka för egensinnig ironiker, och det är väl en så bra bestämning som någon. Kafka som begrepp har mer eller mindre kommit att stå för individens utsatthet inför anonyma strukturers tröstlösa överläge, och nog är det dystert. Från inledningen där huvudpersonen Josef K. utan förvarning häktas till den brutala men ändå fridfulla avrättningen i slutet. Som tur är lär de andra två romanerna i den så kallade Ensamhetens trilogi; Slottet och Amerika vara lite mindre dystra.

Jag ska inte vara övermaga nog att försöka recensera ett av världslitteraturens mest kända verk, men kan ändå konstatera att läsupplevelsen faktiskt inte var helt överväldigande, förrän i de sista två kapitlen. Kafkas strama språk, i alla fall som det presenteras av Vennberg, det lär finnas två senare översättningar också, blir nästan platt. Trots det byggs stämningen successivt upp inför den klassiska och suggestiva scenen i domkyrkan, där huvudpersonen konstaterar att ”lögnen upphöjes till världsordning”. Allegorin med lagens dörrväktare kan man fundera länge på.