Archives for 

Jack Vance

Ekonomi, spel och twist-end i fortsatt skurkjakt

CVIELäst 2013 #48

Jack Vance: The Face
i The Complete Jack Vance Vol. 1
Afton House Books 2010
ISBN: 978-0-9825953-0-5

Det gick 13 år innan den fjärde delen av Jack Vances Demon Prince-serie kom ut. Efter The Palace of Love 1965, dröjde det ända till 1978 innan  The Face tittade fram. Jag har ingen aning om varför det tog så lång tid, men kan konstatera att under perioden skrev och publicerade Vance en mängd av sina mest kända sf-böcker i serier som Alastor, Durdane och Planet of Adventures (Tschai). Förmodligen, eftersom det är så tydligt uttalat från början att det är just fem superskurkar som hjälten Kirth Gersen ska spåra upp och oskadliggöra, fanns det en tydlig plan från början att skriva fem böcker, och varför det dröjde så länge är i alla fall okänt för mig.

Som många med mig konstaterat var inte handling och struktur Jack Vances bästa grenar. Ibland är rent av handlingen bara en ursäkt för att måla upp de många fängslande och exotiska miljöer och samhällen vars skildring är kärnan i hans mästerskap. Ofta brydde han sig inte heller om att avsluta i alla fall romanerna på något vettigt sätt, utan de mer eller mindre kapades när han tappat intresset, eller uttömt möjligheterna att skildra exotiska samhällen. Två av undantagen är denna bok, och kanske ännu mer Marune: Alastor 933 som i ännu högre grad bygger på ett överraskande slut. Kanske inte helt överraskande för den uppmärksamme läsaren, men ändå.

Riktningen och uppbyggandet mot dessa slut ger i alla fall dessa två romaner större strukturell stadga än många andra av Vances. På vägen dit är The Face i ännu högre grad än The Killing Machine en ekonomisk thriller, där den aktuelle superskurken Lens Larque först snuvar den ständige hjälten Kirth Gersen på försäkringsersättning för ett rymdskepp, och sedan i sin tur blir av med aktiemajoriteten i det företag han använder för sina planer. Gersens gradvisa uppköp av aktierna i det till synes värdelösa bolaget bildar en underhållande grund för handlingen. Men där finns också spel och romantik.

Våldsamma spel och sporter finns i kärnan av många av Vances samhällen, och Hadaul, som är favoritsysselsättningen på Larques hemplanet Dar Sai, är en typisk sådan. Det är nog ett av Vances mer rimliga antaganden, att sporter av det slaget är centrala mänskliga aktiviteter. Det romantiska inslaget denna gång består av Gersens förhållande till två kvinnor. Humoristiskt och burleskt med Lully Inkelstaff och betydligt mer seriöst med Jerdian Chanseth, som han nästan seriöst överväger att binda sig vid. Naturligtvis spricker det den här gången också. Det finns ju en Demon Prince kvar att avrätta; Howard Alan Treesong. Men det blir ett fall för den sista boken i serien, The Book of  Dreams.

Hur som helst, även The Face håller för en omläsning.

Från Gamla Jorden till besatt skurks färglösa kärleksnäste

CVIELäst 2013 #33

Jack Vance: The Palace of Love
i The Complete Jack Vance Vol. 1
Afton House Books 2010
ISBN: 978-0-9825953-0-5

The Palace of Love, den tredje boken i Jack Vances Demon Princes-serie kom 1965, året efter  föregångaren The Killing Machine. Jag har aldrig kunnat låta bli att fundera över hur det blivit om Askild & Kärnekull och fortsatt med sin sf-serie på 70-talet och kanske till att börja med även publicerat The Palace of Love på svenska. De två sista böckerna i serien skrevs inte förrän på slutet av 70-talet. Då hade kanske Vance fått ett ännu större erkännande och läsekrets i Sverige.

Jag är lite kluven till den här boken. Som det mesta Vance skrivit håller den hög klass, men jag saknar de exotiska och främmande civilisationerna och samhällena han är så lysande på att skildra. Förvisso inleds boken på giftmördarplaneten Sarkovy och en snabbelysning av detta fascinerande samhälle, innan vår hjälte Kirth Gersen går skilda vägar med den vackra Alusz Iphigenia och via Aloysius drar till Gamla Jorden, där han fått upp ett spår efter den tredje superskurken, Viole Falushe, som en gång växte upp där som Vogel Filschner.

Alltså, miljöerna och samhällena är den här gången inte så lysande som vanligtvis hos Vance. Min minnesbild från när jag läste den här boken ursprungligen i början av 80-talet var att skildringen av Jorden några tusen år in i framtiden, mest påminde om en turistskildring av Amsterdams hamn, och den står i princip kvar nu också. Inte heller Falushes här berömda kärlekspalats på en okänd värld skildras på något minnesvärt sätt. Förvånansvärt blekt och färglöst.

Å andra sidan har boken gett oss några av Vances mest minnesvärda figurer; det omaka paret Navarth, den galne poeten, och Zan Zu, the girl from Eridu inte minst. För att inte glömma skurken själv, Viole Falushe, som inte är så särskilt demonisk, utan snarare en retad och försmådd tonåring som bär med sig sina amorösa tillkortakommanden in i vuxen ålder och låter dem projiceras på en mer eller mindre galaktisk skala.

Vance måste hur som helst haft väldigt kul när han skapade Navarth. Det tyder inte minst det faktum på att han refereras till i andra, helt orelaterade böcker. De prov på Navarths poesi som Vance ger läsaren är förvisso helt aparta, och gör epitetet galen ganska välförtjänst. Med undantag för följande lilla stycke, som den stjärnögde yngling jag en gång var, skrev av och satte upp på väggen:

The girl I met in Eridu
Was kind beyond belief;
The hours that I spent with her
Were hours far too brief.

Where willows shade the river bank,
She urged that I recline.
She fed me figs and poured me full
Of pomegranate wine.

I told of force and time and space,
I told of hence and yonder;
I asked if she would come with me
To know my worlds of wonder.

She clasped her knees; her voice was soft;
”It dazes me to ponder
The blazing stars and tintamars,
The whirling ways you wander!

”You are you and I am I,
And best that you return.
And I will stay in Eridu
With all this yet to learn.”

Dödsmaskinen håller än

CVIELäst 2013 #29

Jack Vance: The Killing Machine
i The Complete Jack Vance Vol. 1
Afton House Books 2010
ISBN: 978-0-9825953-0-5

Jag måste erkänna att jag tvekade och bävade en del innan jag började läsa om Jack Vance i den maffiga inbundna Complete Jack Vance Edition. Det handlar ju om det som en gång i tiden och ganska länge var min favoritförfattare. Många år senare  och en hel del pengar fattigare har jag nu i min ägo i princip allt han skrivit i sex blytunga volymer om cirka 1000 sidor styck, satta i tvåspalt… I och för sig hade jag det mesta ändå, men det var svårt att motstå chansen att köpa dessa, särskilt som jag hade missat tåget med Vance Integral Edition, VIE,  44 band, som detta är en avknoppning av.

Jag tvekade också huruvida jag bara skulle sätta upp varje volym i ”Complete Vance” som en läst bok när jag nu äntligen börjar läsa dem, men kom för att vara lite sjyst mot mig själv fram till att sätta upp varje roman, och varje identifierbar boklång innehållsdel som lästa böcker. Varje volym innehåller väl cirka 10 ”normalböcker”.

Naturligtvis var det Askild & Kärnekulls utgåvor av de första två volymerna i Demon Princes-serien på 70-talet, som var min riktiga introduktion till Vance. De var både innehållsmässigt och med sitt utseende riktigt lockande för en äventyrslysten tonåring. Riktigt hur bra Torkel Franzéns översättningar var, inser jag först nu när jag läser om originalen.

Kirth Gersen, alltså. Min gamle hjälte, och ursprunget till ett mina vanligaste nätnick. Motvillig och filosofisk mördare, med det självpåtagna uppdraget att söka upp och avrätta de fem ”Demon Princes” som skövlade hans hemstad Mount Pleasant på planeten Providence när han var ung. 5 000 människor togs som slavar. De som gjorde motstånd dödades, däribland Gersens föräldrar.

Uppdraget var inte helt självpåtaget. Det  var hans farfar Rolf Marr Gersen som uppfostrat och tränat honom med hämnd som det enda målet i sikte. Gersen ifrågasätter aldrig det på allvar, även om han anfäktas av tvivel ibland, och lockelsen att dela sitt liv med en kvinna växer sig stark.

När jag började läsa the Star King tidigare i år, var det några saker som slog mig; dels hur mycket jag faktiskt kom i håg, och dels hur bra boken faktiskt var. Och det gäller även för bok två i serien; The Killing Machine. Nu var det inte bara de svenska översättningarna jag läste några gånger på 70-talet, utan jag läste de engelska DAW-originalen också, något senare, förmodligen på 80-talet.

Så här ganska långt efteråt är det lite lättare att läsa med perspektiv, och den överblick som både akademiska litteraturstudier och ett lång läsliv ger. Böckerna i Demon Princes-serien är kanske inte fullödiga mästerverk, men de är ändå ganska praktfulla mästarprov av en författare på toppen av sin kreativa förmåga.

De inledande ”kapitelvinjetterna”, som Vance använt flitigt tidigare, och gjort till något av ett kännemärke, är här både anekdotiska och encyklopediska och bidrar till att ge både djup och relief åt den mångfaldigt gnistrande  världssamling Vance presenterar i the Oikumene och Beyond, den civiliserade  och den ociviliserade delen av det framtida space opera-universet. Här finns utdrag ur ”fakta”-texter, fiktiva artiklar och ibland vad som blir små mininoveller.

Tillsammans med Vances ultralätta och obehindrade lek med subgenrer ger det romanerna nästan samma lockelse och attraktionskraft för den medelålders läsaren, som en gång den stjärnögde tonåringen. Där Star King glider från noir-deckare till klassisk pusseldeckare där Gersen på slutet ska avgöra vem av de tre universitetsadministratörer han lyckats isolera i ett rymdskepp som är demonfursten Attel Malagate, öppnar the Killing Machine som ekonomisk thriller med utpressningstema för att landa i något slags John Carter-fantasy på sagoplaneten Thamber.

Naturligtvis lyckas Gersen även här identifiera den ryslige Kokor Hekkus och på köpet få prinsessan, den sagolikt vackra Alusz Iphigenia Eperje-Tokay. Åtminstone för ett tag. Men det är vare sig här eller där. Det viktiga är att Jack Vances kombination av gnistrande  fantasi och total stilkontroll fortfarande håller.