Läst 2014 #1
Franz Kafka: Processen
Wahlström & Widstrand 1986
Översättning: Karl Vennberg
ISBN: 91-46-15285-7
Jag måste erkänna att jag aldrig läste Kafka när jag var ung. Inte ens när jag läste litteraturvetenskap på Stockholms Universitet på 80-talet och alla gick omkring i balla t-shirts från Akademibokhandeln med trycket ”Kafka hade inte heller så roligt”. Men den dystre centraleuropén har länge legat som ett konstant dåligt samvete och lite lågmält tjatat om att bli läst. Nu var det alltså dags. 2014 års första utlästa bok är alltså Processen, i Karl Vennbergs översättning och med ett hiskligt lila omslag, som har stått i bokhyllan sedan 80-talet.
I förordet kallar Vennberg Kafka för egensinnig ironiker, och det är väl en så bra bestämning som någon. Kafka som begrepp har mer eller mindre kommit att stå för individens utsatthet inför anonyma strukturers tröstlösa överläge, och nog är det dystert. Från inledningen där huvudpersonen Josef K. utan förvarning häktas till den brutala men ändå fridfulla avrättningen i slutet. Som tur är lär de andra två romanerna i den så kallade Ensamhetens trilogi; Slottet och Amerika vara lite mindre dystra.
Jag ska inte vara övermaga nog att försöka recensera ett av världslitteraturens mest kända verk, men kan ändå konstatera att läsupplevelsen faktiskt inte var helt överväldigande, förrän i de sista två kapitlen. Kafkas strama språk, i alla fall som det presenteras av Vennberg, det lär finnas två senare översättningar också, blir nästan platt. Trots det byggs stämningen successivt upp inför den klassiska och suggestiva scenen i domkyrkan, där huvudpersonen konstaterar att ”lögnen upphöjes till världsordning”. Allegorin med lagens dörrväktare kan man fundera länge på.