Läst 2013 #46
George RR Martin & Lisa Tuttle: Windhaven
Timescape 1982
ISBN: 0-671-83082-1
Facebookutmaningen NeNoReMo, Neglected Novel Reading Month, ett alternativ till NaNoWriMo, fick mig att plocka upp denna bok, som jag köpte någon gång på 80-talet. Sedan dess har den blivit stående olåst, och var just så ”neglected” som utmaningen krävde. Den ena av författarna, GRRM, är ju numera väldigt i ropet med sitt mastiga fantasyepos A Song of Ice and Fire, som jag ännu inte läst, så det var ytterligare ett skäl till att äntligen komma mig för att läsa Windhaven, som uppvärmning.
Jag tror dock, på ganska goda grunder, att det är Lisa Tuttle som skrivit mesta. Stilen verkar vara mer Tuttle än något annat jag läst av GRRM. Boken är hur som helst uppdelad i tre delar, och en kort prolog. Två av de tre längre delarna, av kortromanslängd, hade tidigare publicerats i tidskriften Analog. Så det är en utökad fix-up, som håller ganska bra. Delarna har sammanfogats till en fungerande struktur.
Boken spelar i gränslandet mellan science fiction och fantasy. Kanske den kan klassificeras som ”science fantasy”, en term som till och från använts när man man inte vet om ett verk är det ena eller det andra. Det som talar för att kalla det fantasy är att samhället som skildras snarast är på medeltidsnivå, och att boken är försedd med de obligatoriska kartorna. Men det finns ett försök till vetenskaplig förklaringsgrund. Människorna är ättlingar till besättning och passagerare på ett rymdskepp som störtat på planeten, som har låg gravitation och tjock atmosfär. Den är dessutom till största delen havstäckt och har bara ett antal spridda öar, inga kontinenter. Av material från rymdskeppet, förmodligen från någon form av gigantiska stjärnsegel, gör de första generationerna ofrivilliga kolonisatörer vingar som går att flyga med i den tjocka atmosfärens kraftiga vindar. Eftersom vingarna är en ändlig resurs ärvs de i särskilda flygarfamiljer som bildar en egen aristokrati och har monopol på den muntliga kommunikationen mellan öarna.
Huvudpersonen, Maris, är ”landborn”, dotter till en fattig fiskare, och drömmer redan som liten om att få flyga. Inte helt oväntat blir hon adopterad av en av öns flygare, och får lära sig att hantera vingarna. Hon kommer sedan att stå i centrum under de tre kriser samhället på Windhaven genomgår under hennes livstid. Först när hon erövrar rätten att bli flygare, åt sig själv och andra ”landborns”. Men eftersom vingarna är en ändlig resurs måste de erövras genom att förtjänas genom utmaningar. I den andra delen hotas de nya rättigheterna för icke-flygarfödda och i den sista delen är hon med och avvärjer ett krig, som skulle hota hela samhället på Windhaven.
Språket flyter bra, konflikterna är väl uppbyggda och både Maris och andra personer i boken genomgår en personlig utveckling som gör dem trovärdiga. De båda författarna ödar inte ord i onödan på att beskriva samhället i långa infodumpar, utan bilden tecknas väl integrerat i handlingen.
Fast det var en sak jag häktade upp mig på. Civilisationen är på en hyfsad nivå. Metallsmide är legio, och det seglas i skepp och det bryggs både öl, vin och sprit. Men konsten att tillverka papper/papyrus/pergament eller något annat att skriva på, verkar liksom skrivkonsten i sig vara okänd. Ett av de bärande elementen i boken är just att det är flygarna som levererar muntliga budskap mellan öarnas makthavare. Budskap som de memorerar ordagrant. I slutet är det just flygarnas trovärdighet i detta viktiga värv som ifrågasätts.
För mig hade bokens trovärdighet ökat om de flugit omkring med skrivna meddelanden istället. Dessutom känns boken på något svårdefinierat sätt väldigt 80-tal. Jag har svårt att sätta tummen på vad som orsakar det, men jag tror inte att den hade kunnat skrivas, eller bli publicerad, i dag.