Drottningmakeri i sidospår

Läst 2013 #43

David Weber & Eric Flint: Crown of Slaves
Baen Books 2005
ISBN: 978-0-7434-9899-9

Detta är alltså boken som stökade till David Webers ursprungliga plan för Honor Harrington och utvecklingen i Honorverse. Och det kan det väl vara värt, för det är en hyfsad bok, som skiljer sig lite från Webers egna genom att vara mer inriktad på spionäventyr än storslagna rymdslag. Även om det finns en hel del politik och spioner i de egentliga Harrington-böckerna också.

Men här är det cloak & dagger för hela slanten. De tonåriga huvudpersonerna kastas huvudstupa in i de underjordiska intrigerna på planeten Erewhon, dit de skickats av Manticores drottning Elizabeth III, för att närvara vid en begravning. Här intrigerar och agerar agenter från Haven, ambitiösa officerare från the Solarian League, våldsamma legosoldater från Masada, de genetiska slavarnas befrielserörelse the Audubon Ballroom, och slaverikoncernen Manpower från systemet Mesa, som alltmer framstår som Manticores huvudfiende i bokserien. Eller snarare serierna.

Det är högt tempo från början till slut, och den som vill ha våld och blodsutgjutelse får istället för slag mellan rymdskepp en blodig uppgörelse på nöjessatteliten The Wages of Sin, där den ena av våra hjältinnor, Berry Zilwicki, till slut kidnappas av  fundamentalister från Masada, i tron att hon är prinsessan Ruth Winton. De båda hade mycket lägligt bytt roller och utseende inför uppdraget, med hjälp av nanoteknik.

Efter mycket action och ad hoc-intrigerande av främst den havenitiske spionen Victor Cachat, blir Berry till slut inte bara befriad, utan utropas också till drottning av den under resans gång befriade slavplaneten Verdant Vista, som nu blivit kungadömet Torch.

Rörigt? Javisst, men också underhållande. Och de unga hjältinnorna är hyfsat trovärdiga, om än något brådmogna.

En fundering som inte bara gäller den här boken, utan David Webers hela Honorverse, är hur elegant författaren glider undan frågan om språk. Både han, och sedan seriens många fans, har lagt ner mycket jobb på att kartlägga detta universums historia under de dryga 2000 år som förflutit sedan människorna började lämna Jorden efter förödande krig. Språk nämns mycket sällan, och även om engelskan fortlevt, och fungerar som ett lingua franca för de flesta inblandade stjärnnationerna, får detta ingen närmare behandling eller förklaring. Går man till den omfångsrika Honorverse Wikia kan man till exempel få veta att språket New French talas i republiken Haven, men inte om det eller engelska var huvudspråket. I den här boken nämns till exempel språk bara när utklädningsmästaren Victor Cachats försök att spela Masadansk fundamentalist saboteras av hans ”Noveau Paris-accent”. Visserligen pekar personnamn med mer på att någon slags franska är språket i Haven, liksom engelska i Manticore och större delen av Solarian League, och tyska i Andermani-imperiet. Men det hade gott kunnat utvecklas mer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title="" rel=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>