Archives for 

Blogg

Informativt för föräldrar

Läst 2014 #7Grattis

Ann-Charlotte Gyllenram & Radi Jönsson: Grattis du har blivit förälder – Barn med hörselnedsättning – en handbok i modern familjeintervention
Interquest 2014

Eldsjälen Gyllenram, som jobbar med föräldraföreningen Barnplantorna, och barnläkaren Jönsson skriver informativt och initierat om familjeintervention för nyblivna föräldrar till barn med hörselnedsättning.

Brasklapp: Eftersom jag kommit så monumentalt på efterkälken med både läsning och bokbloggande (=kloggande) kommer det här och ett antal kommande inlägg att vara mycket kortfattade. Jag måste ju ge mig själv chansen att komma ifatt.

Stickspår i Honorverse

Läst 2014 #6torch

David Weber & Eric Flint: Torch of Freedom
Baen Books 2011

Tillsammans med Eric Flint fortsätter David Weber att styra iväg berättelserna från Honorverse på stick- eller snabbspåret via de befriade slavarna på Torch.

Brasklapp: Eftersom jag kommit så monumentalt på efterkälken med både läsning och bokbloggande (=kloggande) kommer det här och ett antal kommande inlägg att vara mycket kortfattade. Jag måste ju ge mig själv chansen att komma ifatt.

Bästa barn- och Stockholmsskildringen?

Läst 2014 #5

mbugs

Hjalmar Söderberg: Martin Bircks ungdom/Gamla minnen
Albert Bonniers 1943

Inledande brasklapp: Eftersom jag kommit så monumentalt på efterkälken med både läsning och bokbloggande (=kloggande) kommer det här och ett antal kommande inlägg att vara mycket kortfattade. Jag måste ju ge mig själv chansen att komma ifatt.

Det  här exet var utrangerat från F 14:s bibliotek och sportar ett synnerligen grannt exlibris från Kungl. Hallands Flygflottilj. Martin Bircks ungdom är en sådan bok jag borde ha läst när jag susade genom litteraturhistorien när jag läste litteraturvetenskap i Stockholm på 80-talet, men den halkade mellan stolarna. Naturligtvis ”visste” jag att det är en den svenska litteraturens bästa skildringar av både barndomen och ett Stockholm som inte har funnits på länge.

Och naturligtvis är det så. Det blir inte mycket bättre än så här. En invändning man möjligen kan ha som sentida läsare är att det blir lite ”litterärt” och genomkomponerat i den avslutande delen, men det måste inte vara fel.

”Gamla minnen” är kortare noveller, publicerade i tidningar. Mer intressanta än riktigt bra.f14exlib

Förarbete och gästberättare

morethanhonorLäst 2014 #4

David Weber: More than Honor (Worlds of Honor #1)
Baen Books 1999
ISBN: 0-671-87857-3

Den första boken där den gode Weber låter andra författare vara med och skriva om Honorverse, det universum där stjärnkungadömet Manticore kämpar mot folkrepubliken Haven, the Solarian League, och framförallt den växande huvudfienden the Mesan Alignment. Här är det David Drake och S.M Sterling som får dela volym med Weber. Fast på bokens rygg är det den sistnämnde som tronar ensam.

Boken innehåller alltså tre noveller. Webers egna bidrag är A Beautiful Friendship, som berättar om hur en av Honors förmödrar, Stephanie Harrington, bildar det första mentala bandet med en trädkatt på planeten Sphinx. Något som förekommer mer vanligt i huvudserien om Honor Harrington och är en av de viktigare betydelsebärande delarna där. Här avslutas äventyret sedan trädkatterna räddat den unga hjältinnan från en hexapuma. Långt senare, 2011, ligger den berättelsen som inledning till en YA-roman med samma namn.

I David Drakes A Grand Tour får en manticoransk gentleman rycka ut och medelst pokerspel skaffa sig tillgång till ett ålderstiget krigsrymdskepp och med dess hjälp dra både solarianer och haveniter vid näsan. I S M Stirlings korta A Whiff of Grapeshot skildras det dramatiska skedet i Havens historia där amiral Esther McQueen räddar Rob S Pierres säkerhetskommitté kvar vid makten under det så kallade Levellersupproret.

Alla tre novellerna är habil underhållnings-sf utan att lyfta sig särskilt mycket över mängden. Boken avslutas med en kortfattad historik över Honorverse. Det är nog också ett tecken på att boken mest riktar sig till de redan frälsta. Jag måste nog erkänna att jag tillhör dem.

Historiskt och geriatriskt i österled

RörgastLäst 2014 #3

Johan Theorin: Rörgast
Wahlström & Widstrand 2013
ISBN: 978-91-46-22156-2

Egentligen har jag mångdubbla skäl att sluta skriva den här kloggen, eller bokbloggen som det tydligen ska heta nu för tiden. Dels hinner jag inte läsa så mycket jag skulle vilja, och dels hinner jag inte skriva om det jag läser. Det får till följd att böckerna just nu får ligga närmare ett halvår innan jag skriver om dem, vilket innebär att jag hinner glömma det mesta om dem. Men om Johan Theorins deckare Gerlof Davidsson inte ger upp, ska väl inte jag göra det heller. Han är ju över 80.

Johan Theorins Ölandsdeckare var den tredje boken jag läste ut i år, och är den fjärde i serien med den ålderstigne Gerlof Davidsson som huvudperson och hjälte. Det medför naturligtvis en del berättartekniska problem med en huvudperson som är så pass gammal, men det innebär också fördelar. Det blir till exempel lättare att låta deckargåtans ursprung ligga långt tillbaka i tiden, och ändå personligt beröra huvudpersonen. Som här den går tillbaka till förra seklets början, och Gerlofs ungdom.

Mitt intryck är att serien har blivit bättre för varje bok, och att Theorin hanterar sitt stoff med större skicklighet. Här är det perspektivväxlingar mellan dagens Öland och ett svenskt emigrantöde i Sovjetunionen under landets i stort sett  hela blodiga historia. Tyvärr är väl Gerlof nu för gammal för ytterligare en fortsättning.

Renodlat i Linköping

VindsjälarLäst 2014 #2

Mons Kallentoft: Vindsjälar
Forum 2013
ISBN: 978-91-37-13749-0

Det går trögt med både läsandet och bokbloggandet. Har väl haft lite för mycket att göra med jobb och sånt. Jag har definitivt inte varit lika produktiv som Mons Kallentoft i alla fall. Sedan han väckte Malin Fors till liv i Midvinterblod 2007 har hon fått plats  i en ny bok varje år. Vindsjälar är den sjunde. För mig är det den andra lästa boken i år, 2014, som också år det första året på länge som det inte utkommer någon Malin Forsdeckare.

Det mesta är sig likt i det litterära Linköping som Kallentoft tecknar. Stilen är kanske ännu mer avskalad och knapphändig, Malin är lika rastlös, även om hon den här gången lyckas hålla tequilademonen stången. Och de döda pratar i sitt limbo. Den här gången är det Malins dotter Tove som får prova på alkoholruset, och dessutom spela en mer framträdande roll än tidigare, eftersom brottet utförs på hennes arbetsplats, ett äldreboende, och hon dessutom ser till att hjälpa sin autistiske morbror.

Samtidigt som serien blir mer och mer stilistiskt särpräglad, blir innehållet fastare förankrat i samhället. Vinstintressen i äldreomorgen, ett väldiskuterat område i de senaste årens verkliga värld, spelar en viktig roll i boken. På gott och ont en utveckling i bokserien, som rimligen bör hålla för de två? böcker som återstår.

Nästa gång får vi kanske veta mer om den yngre kollegan Elin Sand, som verkar ha blivit inskriven i persongalleriet utan att utvecklas så mycket.

Sent besök i tröstlösheten

ProcessenLäst 2014 #1

Franz Kafka: Processen
Wahlström & Widstrand 1986
Översättning: Karl Vennberg
ISBN: 91-46-15285-7

Jag måste erkänna att jag aldrig läste Kafka när jag var ung. Inte ens när jag läste litteraturvetenskap på Stockholms Universitet på 80-talet och alla gick omkring i balla t-shirts från Akademibokhandeln med trycket ”Kafka hade inte heller så roligt”. Men den dystre centraleuropén har länge legat som ett konstant dåligt samvete och lite lågmält tjatat om att bli läst. Nu var det alltså dags. 2014 års första utlästa bok är alltså Processen, i Karl Vennbergs översättning och med ett hiskligt lila omslag, som har stått i bokhyllan sedan 80-talet.

I förordet kallar Vennberg Kafka för egensinnig ironiker, och det är väl en så bra bestämning som någon. Kafka som begrepp har mer eller mindre kommit att stå för individens utsatthet inför anonyma strukturers tröstlösa överläge, och nog är det dystert. Från inledningen där huvudpersonen Josef K. utan förvarning häktas till den brutala men ändå fridfulla avrättningen i slutet. Som tur är lär de andra två romanerna i den så kallade Ensamhetens trilogi; Slottet och Amerika vara lite mindre dystra.

Jag ska inte vara övermaga nog att försöka recensera ett av världslitteraturens mest kända verk, men kan ändå konstatera att läsupplevelsen faktiskt inte var helt överväldigande, förrän i de sista två kapitlen. Kafkas strama språk, i alla fall som det presenteras av Vennberg, det lär finnas två senare översättningar också, blir nästan platt. Trots det byggs stämningen successivt upp inför den klassiska och suggestiva scenen i domkyrkan, där huvudpersonen konstaterar att ”lögnen upphöjes till världsordning”. Allegorin med lagens dörrväktare kan man fundera länge på.

Gårdagens ungdomsbok i framtiden, igen

linuxuttagningenLäst 2013 #49

Maths Claesson: Linux – Uttagningen
Bonnier Carlsen 2013
ISBN: 978-91-638-7158-0

Liksom det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid, skrevs det bättre ungdomsböcker förr, åtminstone i science fiction-genren. Det är ganska lätt att hålla med Maths Claesson om den grundförutsättningen för den här boken. Även om ungdomsboken, eller YA (Young Adults), som det heter numera, har fått en renässans internationellt, är det ont om välskriven sf för en yngre publik på svenska.

Claesson längtar uppenbarligen tillbaka till en tid när stjärnögda ynglingar läste Robert A Heinleins Egen rymddräkt finnes och drömde sig ut i världsrymden. Så han har helt enkelt moderniserat konceptet och placerat sin hjälte Linux Svensson i en närliggande framtid där Stockholm är ganska lätt att känna igen, men där den globala uppvärmningen ökat flyktingströmmarna och rymdprogrammen kommit en bra bit på vägen.

Han gör det med den äran. Språket är lättflytande och handlingen förs framåt i rask takt. Spänningen skapas genom Linux egna tvivel på om han ska klara dels uttagningarna till att bli rymdambassadör och dels mattebetyget som krävs för att han ska kunna genomföra skolgången i Europeiska rymdskolan i Kristallstaden. Linux rymdnördighet och hans svårighet med matten skildras insiktsfullt, och hans kamrater får också en genomarbetad personteckning. Hans föräldrar däremot är ganska tvådimensionella och det hade varit roligt att få veta lite mer om hur han ser ut, till exempel.

När jag ändå är inne på kritik, som faktiskt bara är randanmärkningar på en utmärkt bok, saknar jag lite konsekvenstänk när det gäller till exempel den globala uppvärmningen. Klimatet har blivit varmare, polarisarna har smält, världshaven stigit  och ökat flyktingströmmarna, men vattenståndshöjningen verkar inte ha påverkat Stockholm. Uttagningarna till rymdambassadör hålls på Gröna Lund, som ju ligger ganska nära dagens nivå på Saltsjön. Dessutom dricks det kopiösa mängder coca cola, minst lika mycket som det skvalpas te och äts scones i Enid Blytons Fem-böcker, och det rimmar kanske inte riktigt med den ökade miljö- och hälsomedvetenhet som antyds i boken. Men, men, det är ju en ungdomsbok…

Ett plus också för det snygga omslaget, med en genomarbetad vy över det framtida Stockholm. En fortsättning lär det bli också. Lite för många lösa ändar kvar för att det inte ska bli det. Tills den kommer ska jag nog läsa om Egen rymddräkt finnes.

 

 

Ekonomi, spel och twist-end i fortsatt skurkjakt

CVIELäst 2013 #48

Jack Vance: The Face
i The Complete Jack Vance Vol. 1
Afton House Books 2010
ISBN: 978-0-9825953-0-5

Det gick 13 år innan den fjärde delen av Jack Vances Demon Prince-serie kom ut. Efter The Palace of Love 1965, dröjde det ända till 1978 innan  The Face tittade fram. Jag har ingen aning om varför det tog så lång tid, men kan konstatera att under perioden skrev och publicerade Vance en mängd av sina mest kända sf-böcker i serier som Alastor, Durdane och Planet of Adventures (Tschai). Förmodligen, eftersom det är så tydligt uttalat från början att det är just fem superskurkar som hjälten Kirth Gersen ska spåra upp och oskadliggöra, fanns det en tydlig plan från början att skriva fem böcker, och varför det dröjde så länge är i alla fall okänt för mig.

Som många med mig konstaterat var inte handling och struktur Jack Vances bästa grenar. Ibland är rent av handlingen bara en ursäkt för att måla upp de många fängslande och exotiska miljöer och samhällen vars skildring är kärnan i hans mästerskap. Ofta brydde han sig inte heller om att avsluta i alla fall romanerna på något vettigt sätt, utan de mer eller mindre kapades när han tappat intresset, eller uttömt möjligheterna att skildra exotiska samhällen. Två av undantagen är denna bok, och kanske ännu mer Marune: Alastor 933 som i ännu högre grad bygger på ett överraskande slut. Kanske inte helt överraskande för den uppmärksamme läsaren, men ändå.

Riktningen och uppbyggandet mot dessa slut ger i alla fall dessa två romaner större strukturell stadga än många andra av Vances. På vägen dit är The Face i ännu högre grad än The Killing Machine en ekonomisk thriller, där den aktuelle superskurken Lens Larque först snuvar den ständige hjälten Kirth Gersen på försäkringsersättning för ett rymdskepp, och sedan i sin tur blir av med aktiemajoriteten i det företag han använder för sina planer. Gersens gradvisa uppköp av aktierna i det till synes värdelösa bolaget bildar en underhållande grund för handlingen. Men där finns också spel och romantik.

Våldsamma spel och sporter finns i kärnan av många av Vances samhällen, och Hadaul, som är favoritsysselsättningen på Larques hemplanet Dar Sai, är en typisk sådan. Det är nog ett av Vances mer rimliga antaganden, att sporter av det slaget är centrala mänskliga aktiviteter. Det romantiska inslaget denna gång består av Gersens förhållande till två kvinnor. Humoristiskt och burleskt med Lully Inkelstaff och betydligt mer seriöst med Jerdian Chanseth, som han nästan seriöst överväger att binda sig vid. Naturligtvis spricker det den här gången också. Det finns ju en Demon Prince kvar att avrätta; Howard Alan Treesong. Men det blir ett fall för den sista boken i serien, The Book of  Dreams.

Hur som helst, även The Face håller för en omläsning.

Hyfsad upptaktshistoria och uttömmande nördlexikon

Läst 2013 #47House-of-Steel-by-David-Weber-cover-large

David Weber: House of Steel – The Honorverse Companion
Baen Books 2013
ISBN: 978-1-4516-3893-6

Det här är en bok som jag förmodligen inte skulle ha läst om jag inte hade fått den.Visserligen gillar jag David Webers böcker om Honorverse, och visserligen kan jag ibland bli ganska nördig i mina intressen, men jag skulle nog inte vare sig köpt eller läst en bok som till största delen består av ett uppslagsverk över en fiktiv värld. Visserligen har jag säkert någon Tolkien eller Shakespeare Companion eller liknande någonstans i hyllorna, men det här är på en lite annan nivå. Här förtecknas samtliga rymdskeppstyper i de viktigaste rymdflottorna i Honorverse, med tekniska specifikationer på tonnage, prestanda och beväpning ner till detaljnivå. Lite grann som de böcker med titlar som ”Fighting planes of World War II” som jag och några likasinnade läste och pluggade in i tidiga tonåren. Skillnaden är att jag inte längre är 14 år, och att de flygplanen i alla fall hade funnits i någon slags verklighet.

Men då hade jag ju inte fått läsa den inledande kortromanen House of Steel. Den är förvisso inte det tätaste och mest välskrivna prosastycket om Honorverse, men den ger en bra bakgrund till de avgörande krigen i bokseriens övriga delar. Huvudperson är kronprins Roger Winton, senare kung Roger III av Manticore, far till den drottning Elizabeth som är Honor Harringtons monark. Det är på hans initiativ som Manticore tidigt börjar rusta för kampen mot vad som långt senare visar sig vara ett reellt hot, den expansiva Folkrepubliken Haven. Rymdflottan, marinen,  är nämligen hans stora intresse, och den karriär han ägnar sig åt innan han tar över tronen. Där är han direkt inblandad i den satsning på R&D som ger Manticore det avgörande försteget i de kommande krigen.

Efter hans alltför tidiga död i vad som visar sig vara ett Havenitiskt attentat, tar den blott 17-åriga Elisabeth över tronen, och fortsätter hans inslagna bana. I ett par avslutande kapitel knyts handlingen på ett snyggt sätt an till huvudspåret i bokserien.

Lexikondelen då?  Jo, den har Weber gjort i samarbete med de riktiga  hardcore-fansen i BuNine, och innehåller allt från färgbilagor med uniformer och gradbeteckningar, fysiska och historiska beskrivningar av de inblandade stjärnnationerna, Manticore och Grayson, noggrant beskrivna skeppstyper, beskrivningar av statsskick och juridiska system och korta biografier över många av böckernas figuranter. Kort sagt, hur mycket som helst att nörda in sig i.

Den delen var lite tungläst. Men jag plöjde faktiskt igenom den. Och lite tillför det alltid när jag fortsätter att läsa allt som David Weber och andra skrivit om Honorverse.