Gårdagens ungdomsbok i framtiden, igen

linuxuttagningenLäst 2013 #49

Maths Claesson: Linux – Uttagningen
Bonnier Carlsen 2013
ISBN: 978-91-638-7158-0

Liksom det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid, skrevs det bättre ungdomsböcker förr, åtminstone i science fiction-genren. Det är ganska lätt att hålla med Maths Claesson om den grundförutsättningen för den här boken. Även om ungdomsboken, eller YA (Young Adults), som det heter numera, har fått en renässans internationellt, är det ont om välskriven sf för en yngre publik på svenska.

Claesson längtar uppenbarligen tillbaka till en tid när stjärnögda ynglingar läste Robert A Heinleins Egen rymddräkt finnes och drömde sig ut i världsrymden. Så han har helt enkelt moderniserat konceptet och placerat sin hjälte Linux Svensson i en närliggande framtid där Stockholm är ganska lätt att känna igen, men där den globala uppvärmningen ökat flyktingströmmarna och rymdprogrammen kommit en bra bit på vägen.

Han gör det med den äran. Språket är lättflytande och handlingen förs framåt i rask takt. Spänningen skapas genom Linux egna tvivel på om han ska klara dels uttagningarna till att bli rymdambassadör och dels mattebetyget som krävs för att han ska kunna genomföra skolgången i Europeiska rymdskolan i Kristallstaden. Linux rymdnördighet och hans svårighet med matten skildras insiktsfullt, och hans kamrater får också en genomarbetad personteckning. Hans föräldrar däremot är ganska tvådimensionella och det hade varit roligt att få veta lite mer om hur han ser ut, till exempel.

När jag ändå är inne på kritik, som faktiskt bara är randanmärkningar på en utmärkt bok, saknar jag lite konsekvenstänk när det gäller till exempel den globala uppvärmningen. Klimatet har blivit varmare, polarisarna har smält, världshaven stigit  och ökat flyktingströmmarna, men vattenståndshöjningen verkar inte ha påverkat Stockholm. Uttagningarna till rymdambassadör hålls på Gröna Lund, som ju ligger ganska nära dagens nivå på Saltsjön. Dessutom dricks det kopiösa mängder coca cola, minst lika mycket som det skvalpas te och äts scones i Enid Blytons Fem-böcker, och det rimmar kanske inte riktigt med den ökade miljö- och hälsomedvetenhet som antyds i boken. Men, men, det är ju en ungdomsbok…

Ett plus också för det snygga omslaget, med en genomarbetad vy över det framtida Stockholm. En fortsättning lär det bli också. Lite för många lösa ändar kvar för att det inte ska bli det. Tills den kommer ska jag nog läsa om Egen rymddräkt finnes.

 

 

Ekonomi, spel och twist-end i fortsatt skurkjakt

CVIELäst 2013 #48

Jack Vance: The Face
i The Complete Jack Vance Vol. 1
Afton House Books 2010
ISBN: 978-0-9825953-0-5

Det gick 13 år innan den fjärde delen av Jack Vances Demon Prince-serie kom ut. Efter The Palace of Love 1965, dröjde det ända till 1978 innan  The Face tittade fram. Jag har ingen aning om varför det tog så lång tid, men kan konstatera att under perioden skrev och publicerade Vance en mängd av sina mest kända sf-böcker i serier som Alastor, Durdane och Planet of Adventures (Tschai). Förmodligen, eftersom det är så tydligt uttalat från början att det är just fem superskurkar som hjälten Kirth Gersen ska spåra upp och oskadliggöra, fanns det en tydlig plan från början att skriva fem böcker, och varför det dröjde så länge är i alla fall okänt för mig.

Som många med mig konstaterat var inte handling och struktur Jack Vances bästa grenar. Ibland är rent av handlingen bara en ursäkt för att måla upp de många fängslande och exotiska miljöer och samhällen vars skildring är kärnan i hans mästerskap. Ofta brydde han sig inte heller om att avsluta i alla fall romanerna på något vettigt sätt, utan de mer eller mindre kapades när han tappat intresset, eller uttömt möjligheterna att skildra exotiska samhällen. Två av undantagen är denna bok, och kanske ännu mer Marune: Alastor 933 som i ännu högre grad bygger på ett överraskande slut. Kanske inte helt överraskande för den uppmärksamme läsaren, men ändå.

Riktningen och uppbyggandet mot dessa slut ger i alla fall dessa två romaner större strukturell stadga än många andra av Vances. På vägen dit är The Face i ännu högre grad än The Killing Machine en ekonomisk thriller, där den aktuelle superskurken Lens Larque först snuvar den ständige hjälten Kirth Gersen på försäkringsersättning för ett rymdskepp, och sedan i sin tur blir av med aktiemajoriteten i det företag han använder för sina planer. Gersens gradvisa uppköp av aktierna i det till synes värdelösa bolaget bildar en underhållande grund för handlingen. Men där finns också spel och romantik.

Våldsamma spel och sporter finns i kärnan av många av Vances samhällen, och Hadaul, som är favoritsysselsättningen på Larques hemplanet Dar Sai, är en typisk sådan. Det är nog ett av Vances mer rimliga antaganden, att sporter av det slaget är centrala mänskliga aktiviteter. Det romantiska inslaget denna gång består av Gersens förhållande till två kvinnor. Humoristiskt och burleskt med Lully Inkelstaff och betydligt mer seriöst med Jerdian Chanseth, som han nästan seriöst överväger att binda sig vid. Naturligtvis spricker det den här gången också. Det finns ju en Demon Prince kvar att avrätta; Howard Alan Treesong. Men det blir ett fall för den sista boken i serien, The Book of  Dreams.

Hur som helst, även The Face håller för en omläsning.

Hyfsad upptaktshistoria och uttömmande nördlexikon

Läst 2013 #47House-of-Steel-by-David-Weber-cover-large

David Weber: House of Steel – The Honorverse Companion
Baen Books 2013
ISBN: 978-1-4516-3893-6

Det här är en bok som jag förmodligen inte skulle ha läst om jag inte hade fått den.Visserligen gillar jag David Webers böcker om Honorverse, och visserligen kan jag ibland bli ganska nördig i mina intressen, men jag skulle nog inte vare sig köpt eller läst en bok som till största delen består av ett uppslagsverk över en fiktiv värld. Visserligen har jag säkert någon Tolkien eller Shakespeare Companion eller liknande någonstans i hyllorna, men det här är på en lite annan nivå. Här förtecknas samtliga rymdskeppstyper i de viktigaste rymdflottorna i Honorverse, med tekniska specifikationer på tonnage, prestanda och beväpning ner till detaljnivå. Lite grann som de böcker med titlar som ”Fighting planes of World War II” som jag och några likasinnade läste och pluggade in i tidiga tonåren. Skillnaden är att jag inte längre är 14 år, och att de flygplanen i alla fall hade funnits i någon slags verklighet.

Men då hade jag ju inte fått läsa den inledande kortromanen House of Steel. Den är förvisso inte det tätaste och mest välskrivna prosastycket om Honorverse, men den ger en bra bakgrund till de avgörande krigen i bokseriens övriga delar. Huvudperson är kronprins Roger Winton, senare kung Roger III av Manticore, far till den drottning Elizabeth som är Honor Harringtons monark. Det är på hans initiativ som Manticore tidigt börjar rusta för kampen mot vad som långt senare visar sig vara ett reellt hot, den expansiva Folkrepubliken Haven. Rymdflottan, marinen,  är nämligen hans stora intresse, och den karriär han ägnar sig åt innan han tar över tronen. Där är han direkt inblandad i den satsning på R&D som ger Manticore det avgörande försteget i de kommande krigen.

Efter hans alltför tidiga död i vad som visar sig vara ett Havenitiskt attentat, tar den blott 17-åriga Elisabeth över tronen, och fortsätter hans inslagna bana. I ett par avslutande kapitel knyts handlingen på ett snyggt sätt an till huvudspåret i bokserien.

Lexikondelen då?  Jo, den har Weber gjort i samarbete med de riktiga  hardcore-fansen i BuNine, och innehåller allt från färgbilagor med uniformer och gradbeteckningar, fysiska och historiska beskrivningar av de inblandade stjärnnationerna, Manticore och Grayson, noggrant beskrivna skeppstyper, beskrivningar av statsskick och juridiska system och korta biografier över många av böckernas figuranter. Kort sagt, hur mycket som helst att nörda in sig i.

Den delen var lite tungläst. Men jag plöjde faktiskt igenom den. Och lite tillför det alltid när jag fortsätter att läsa allt som David Weber och andra skrivit om Honorverse.