NeNoReMo gave flying adventures in paperless society

windhavenRead 2013 #46

George RR Martin & Lisa Tuttle: Windhaven
Timescape 1982
ISBN: 0-671-83082-1

The Facebook challenge NeNoReMo, Neglected Novel Reading Month, an alternative to NaNoWriMo, made me pick up this book, that I bought some time in the eighties. Since then it has remained unread in the shelf, and was just as neglected as the challenge specified. Since one of the two authors, GRRM, is very much the rage nowadays with his epic fantasy series A Song of Ice and Fire, which I have yet to read, I found another reason to read Windhaven, as warming up.

I do believe, on fairly good grounds, that Lisa Tuttle wrote most parts of the book. The stile seems more Tuttle than anything else I’ve read by GRRM. However, the book i split in three parts, and a short prologue. Two out of three of the longer, novella length, parts were previously published in Analog Magazine. So as an extended fix-up, it holds up fairly well. The parts have been put together to a functioning structure.

The book hovers on the thin line between science fiction and fantasy. It could maybe be classified as ”science fantasy”, a term sometimes used when it’s unclear which genre a book belongs to. The fact that the depicted society is on a medieval level of development, and the book is provided with the fantasy-typical maps can be construed as an argument for calling it fantasy. But there is also an sf rationale. The people are descendants from the crew and passengers on a space ship that crash landed on the planet, which has low gravitation and a thick atmosphere. It’s also mainly covered by ocean, whit just a few scattered islands and no continents. From material from the space ship, probably from some kind of gigantic star sails, the first generations of the involuntary colonists craft wings that they can fly with on the forceful winds of the heavy atmosphere. Since the wings are a limited resource they are inherited in flyer families that forms their own aristocracy, wielding a monopoly on the oral communications between the islands.

The protagonist, Maris, is landborn, a daughter of a poor fisherman. Already as a child she dreams of becoming a flyer. It doesn’t come as a big surprise that she subsequently becomes adopted by one of the island’s flyers and learns how to handle the wings. Later, she is in the center of the the three crises the Windhaven society goes through during her lifetime. First when she seizes the right to become a flyer, for herself and other landborns. But since the wings are a finite resource they must be earned through challenges. In the second part the new-found rights for non flyer-born and in the last part she i she is involved in preventing a war that would threaten the whole Windhaven society.

There is good flow in the language, the conflicts are well construed, and both Maris and other characters in the book go through a personal development that makes them plausible. The authors does not use long info dumps to describe the society, the descriptive parts are well integrated in the storytelling.

There is one thing that bugs me a little with this book. The civilization is on a decent level. Metalwork are legio, ships are sailed and both beer, wine and produced. But the art of producing paper/papyrus/parchment or anything else to write on, seems like the art of writing itself to be unknown. One of the main structural elements in the book is that it is the flyers that deliver oral messages between the rulers of the islands. Messages that they memorize verbatim. In the end it is exactly the flyers credibility in this important task is questioned.

For me, the book’s credibility had been higher if they had been flying around with written messages instead. And, in a way that is hard to define, the book has an overall 80’ies feel. I can’t exactly say why, but I don’t think it could have been written, or published, today.

 

NeNoReMo gav flygäventyr i papperslöst samhälle

windhavenLäst 2013 #46

George RR Martin & Lisa Tuttle: Windhaven
Timescape 1982
ISBN: 0-671-83082-1

Facebookutmaningen NeNoReMo, Neglected Novel Reading Month, ett alternativ till NaNoWriMo, fick mig att plocka upp denna bok, som jag köpte någon gång på 80-talet. Sedan dess har den blivit stående olåst, och var just så ”neglected” som utmaningen krävde. Den ena av författarna, GRRM, är ju numera väldigt i ropet med sitt mastiga fantasyepos A Song of Ice and Fire, som jag ännu inte läst, så det var ytterligare ett skäl till att äntligen komma mig för att läsa Windhaven, som uppvärmning.

Jag tror dock, på ganska goda grunder, att det är Lisa Tuttle som skrivit mesta. Stilen verkar vara mer Tuttle än något annat jag läst av GRRM. Boken är hur som helst uppdelad i tre delar, och en kort prolog. Två av de tre längre delarna, av kortromanslängd, hade tidigare publicerats i tidskriften Analog. Så det är en utökad fix-up, som håller ganska bra. Delarna har sammanfogats till en fungerande struktur.

Boken spelar i gränslandet mellan science fiction och fantasy. Kanske den kan klassificeras som ”science fantasy”, en term som till och från använts när man man inte vet om ett verk är det ena eller det andra. Det som talar för att kalla det fantasy är att samhället som skildras snarast är på medeltidsnivå, och att boken är försedd med de obligatoriska kartorna. Men det finns ett försök till vetenskaplig förklaringsgrund. Människorna är ättlingar till besättning och passagerare på ett rymdskepp som störtat på planeten, som har låg gravitation och tjock atmosfär. Den är dessutom till största delen havstäckt och har bara ett antal spridda öar, inga kontinenter. Av material från rymdskeppet, förmodligen från någon form av gigantiska stjärnsegel, gör de första generationerna ofrivilliga kolonisatörer vingar som går att flyga med i den tjocka atmosfärens kraftiga vindar. Eftersom vingarna är en ändlig resurs ärvs de i särskilda flygarfamiljer som  bildar en egen aristokrati och har monopol på den muntliga kommunikationen mellan öarna.

Huvudpersonen, Maris, är ”landborn”, dotter till en fattig fiskare, och drömmer redan som liten om att få flyga. Inte helt oväntat blir hon adopterad av en av öns flygare, och får lära sig att hantera vingarna. Hon kommer sedan att stå i centrum under de tre kriser samhället på Windhaven genomgår under hennes livstid. Först när hon erövrar rätten att bli flygare, åt sig själv och andra ”landborns”. Men eftersom vingarna är en ändlig resurs måste de erövras genom att förtjänas genom utmaningar. I den andra delen hotas de nya rättigheterna för icke-flygarfödda och i den sista delen är hon med och avvärjer ett krig, som skulle hota hela samhället på Windhaven.

Språket flyter bra, konflikterna är väl uppbyggda och både Maris och andra personer i boken genomgår en personlig utveckling som gör dem trovärdiga. De båda författarna ödar inte ord i onödan på att beskriva samhället i långa infodumpar, utan bilden tecknas väl integrerat i handlingen.

Fast det var en sak jag häktade upp mig på. Civilisationen är på en hyfsad nivå. Metallsmide är legio, och det seglas i skepp och det bryggs både öl, vin och sprit. Men konsten att tillverka papper/papyrus/pergament eller något annat att skriva på, verkar liksom skrivkonsten i sig vara okänd. Ett av de bärande elementen i boken är just att det är flygarna som levererar muntliga budskap mellan öarnas makthavare. Budskap som de memorerar ordagrant. I slutet är det just flygarnas trovärdighet i detta viktiga värv som ifrågasätts.

För mig hade bokens trovärdighet ökat om de flugit omkring med skrivna meddelanden istället. Dessutom känns boken på något svårdefinierat sätt väldigt 80-tal. Jag har svårt att sätta tummen på vad som orsakar det, men jag tror inte att den hade kunnat skrivas, eller bli publicerad, i dag.

 

 

Handfasta råd för webbredaktörer

wackåLäst 2013 #45

Fredrik Wackå: Webbredaktörens Handbok
No Digit Media 2009
ISBN: 978-91-976062-2-6

Den här boken fick vi som avslutningspresent på den utmärkta webbredaktörsutbildningen jag gick våren 2013. Boken var inget vi använde i utbildningen, att målgruppen i första hand är intranätsredaktörer framgår lite tydligare av undertiteln ”Skapa värdefullt innehåll för webb och intranät”.

Utifrån ett benhårt användar- och nyttofokus visar Wackå genom handfasta råd hur man som intranäts- eller webbredaktör i första hand ska hjälpa läsarna att lösa sina uppgifter. Men det finns också mycket matnyttigt i form av allmänna skrivtips, bland annat om hur man strukturerar texter. Han betonar också vikten av personligt tilltal. För den enskilde läsaren är en webbsida inte ett massmedium.

Det finns också ett grundläggande kapitel om sökmotoroptimering, SEO, och ett om layout för att underlätta läsningen. Länkning, , juridik, interaktivitet och sociala medier får också en översiktlig behandling. Utvärdering och mätning, i synnerhet mot uppsatta mål, får också ett eget kapitel.

Sammantaget ingen större läsupplevelse, men det brukar inte böcker av den här typen vara. Men boken är föredömligt lättläst, även om tonen ibland kan vara något mästrande. Författaren följer i alla fall sina egna råd om struktur och layout på ett föredömligt sätt. Det jag tar med mig är nog i första hand är nog den kloka synpunkten att alla webbsidor, vare sig det är intränat eller webb, ska lösa en uppgift åt läsaren, och att det är webbredaktörens ansvar att hjälpa honom eller henne.