Läst 2013 #44

Théophile Gautier: Den döda älskarinnan
Ellerströms 2002
Översättning: Lars Nyberg
ISBN: 91-7247-063-1

I en tunn originalpocket gör lilla Ellerströms förlag ytterligare en i raden av kulturgärningar genom att ge ut fyra av Théophile Gautiers noveller med fantastiska inslag i svensk översättning. Gautier är inte särskilt väl representerad på svenska. I original har dessa noveller tillsammans med andra samlats i Récits Fantastiques. Gautier, som annars är mest känd för formsäkra dikter, l’art pour l’art och som Baudelaire-idol och inspiratör för senare tiders dekadenter och symbolister, visar här upp sig som något av en fransk E.T.A. Hoffman.

Den (skräck)romantiska rekvisitan är legio. Här finns munkar, vampyrer, mumier, riddare, vargar, djävulen själv och rent av en goethesk pudel. Prosan är pedantiskt beskrivande, men har även i den svenska översättning ett flyt som gör den lättläst.

Titelnovellen Den döda älskarinnan är dock lite för överlastad och tungfotad för att riktigt falla mig i smaken, medan Den dubble riddaren och Två aktörer för en roll för en modern läsare skäms något av ”lyckliga” slut som gör bagatellerna till moraliteten.

Bäst är Mumiens fot, där ett fynd i en parisisk antikvitetsaffär leder huvudpersonen på en drömsk resa genom seklerna till de valv där mumifierade faraonerna härskar. Naturligtvis återfår den egyptiska prinsessan, som är fotens rätta ägare, densamma. Kvar av äventyret finns bara en liten grön figurin som vår hjälte av fått av henne. Det lite öppnare slutet, tillsammans med antydningarna om att antikvitetshandlaren i själva verket var en överlevare från de det antika egypten gör novellen till den bästa i samlingen.