Läst 2013 #42

Björn af Kleen: Jorden de ärvde

Jag får nog, som säkert många andra, erkänna att jag i och för sig visste vad ett fideikommiss var för något, men att jag inte hade helt klart för mig hur det fungerade. Och vad det har för konsekvenser för ägandet av den svenska jordbruksmarken. Efter att ha läst journalisten Björn av Kleens utmärkta reportagebok Jorden de ärvde vet jag en hel del mer. Det är ett gott betyg åt boken.

af Kleen har läst på. Och han delger sina kunskaper välskrivet och underhållande. Bara i det inledande kapitlet lyckas han redogöra för de svenska fideikommissens historiska ursprung i de många nya adelsätter som uppstod under stormaktstiden och det trettioåriga kriget. Tanken, att hålla samman nyvunna förmögenheter för så nära ”all framtid” man kan komma importerades från den tyska lågadeln. Länge var fideikommissen internationellt vanliga, men under det revolutionära 1800-talet avvecklas de på bred front. Redan 1810 förbjuds nya fideikommiss i fast egendom i Sverige. I dag är Sverige det enda landet där de finns kvar, och står för ägandet av en stor del av jordbruks- och skogsmarken.

Enkelt uttryckt innebär ett fideikommiss en egendom, eller förmögenhet, som enbart kan ärvas av en bröstarvinge. Övriga arvingar blir i stort sett lottlösa. Systemet håller naturligtvis ihop ärvda förmögenheter och lantegendomar, i strid mot arvslagar och vad som gäller i övrigt i samhället. Förutom när det gäller kungamakten.

Trots att en avvecklingslag antogs av riksdagen 1964 har systemet fortlevt. Avvecklingen skulle enligt lagen ske när de nuvarande innehavarna avlider, och flera regeringar, de flesta socialdemokratiska, har sedan dess beviljat förlängningar av flera fideikommiss. Något som dessutom fått stöd av Kulturarvutredningens betänkande SOU 1995:128.

Genom besök och nedslag skildrar sedan af Kleen reportagemässigt hur fideikommissen och den svenska adeln har fortlevt och frodats in i våra dagar. Han besöker bland andra Nils Gyllenkrok på Björnstorp och Svenstorp, Nils Posse på Bergkvara, Carl Gripenstedt på Brevens bruk och Robert Montgomery-Cederhielm på Segersjö. Men också med nyblivna godsägare som förre statsministern Göran Persson och Olof Stenhammar och Claes Dahlbäck, som investerat sina förmögenheter i fast egendom.

Han redogör för den inte alltför kända lobbyorganisationen Jordägarförbundet, som samlar en majoritet av landets stora jordägare i en ohelig allians av gammalt och nytt kapital.

För mig var det extra intressant att läsa om ursprunget till det närbelägna Nackareservatet, Erstavik och familjen af Petersens, och de bittra arvsstrider som drabbat detta fideikommiss.

Det är egentligen bara två små detaljer som skämmer; dels att förlaget för pocketupplagan valt en bild på slottet Brokind i Östergötland, som inte på något vis avhandlas i boken, och dels den inledande kopplingen till Brideshead Revisited, som inte känns helt nödvändig.

Läst 2013 #41

Iain Banks: The Wasp Factory

Iain Menzies Banks avled den 9 juni i år, i en ålder av bara 59 år. Därmed avbröts en lysande författarkarriär på tok för tidigt. Jag har bara gjort sporadiska nedslag i hans digra produktion, och beslöt mig därför att läsa hans debutroman från 1984, The Wasp Factory, som även översatts till svenska som Getingfabriken. Banks skiljde på sina böcker genom författarnamnet. De ”vanliga” mainstreamromanerna utgav han under namnet Iain Banks, och hans nästan lika omfångsrika produktion av science fictionromaner utgavs under namnet Iain M Banks. Sammanlagt 27 böcker hann det bli. Samt en faktabok om whisky.

Om jag har förstått rätt väckte The Wasp Factory rätt mycket uppståndelse när den kom ut, och rönte stor uppmärksamhet. Välförtjänt. Det är en välskriven och riktigt gräslig historia. Den är helt skriven ur huvudpersonen, Francis Cauldhame, Franks, perspektiv och vi får komma in i den unge mannens inte helt trevliga tankevärld. Uppvuxen på en isolerad ö utanför Skottlands kust, med en excentrisk far, galen bror och försvunnen mor, kan det kanske inte bli så mycket annorlunda. Till råga på allt har fadern beslutat att han ska växa upp helt utanför samhället och väldfärdssystemet, så hans existens är inte ens anmäld till myndigheterna. Till råga på allt har han gjort sig skyldig till tre mord, som skildras ingående.

Mycket gräsligare och ruggigare kan det inte bli, och författarens vildvuxna fantasi firar här triumfer. Han skriver själv i förordet att han för att kunna skriva något utgivningsbart fick behandla ämnen som han någorlunda kände till som science fiction. För det var sf-författare Banks såg sig själv som, väldigt länge. Så här skriver han själv i det underhållande förordet till denna sena upplaga:

”At the start of 1980 I thought of myself as a science fiction writer, albeit a profoundly unpublished one. I’d wanted to be a writer since primary school and had started trying to write novels when I was 14, finally producing something loosely fitting the definition two years later: a spy story crammed with sex and violence (I still scorn the idea of only writing what you know about).”

Naturligtvis finns det ett överraskande slut, där allting visar sig vara något annat än det verkar vara. En av mina få invändningar mot den här boken är att det kanske är lite för otroligt, och att det är svårt att sträcka upphävandet av läsarmisstroendet riktigt så långt. Men å andra sidan bidrar det till att göra romanen till en riktigt stark läsupplevelse, så Banks kommer undan med det.  Jag har i ett annat sammanhang skrivit att Banks i bland som författare var lite för begåvad för sitt eget bästa. Men det märks mest i sf-romanerna, där det ohämmade idéflödet ibland kan påverka romanbygget negativt.

Jag träffade faktiskt Banks i början av hans författarkarriär. Det måste varit på science fictionkongressen Fantastika i Stockholm 1989. Fast det är nog ett möte som jag inte har så mycket heder av. Jag hade nyligen lektörsläst hans sf-roman The Player of Games för ett svenskt förlag, och rekommenderat den. Något jag inte underlät att nämna. Annars var jag mest höggradigt berusad och sluddrade ”Who is the Player of Games, really?” odrägligt många gånger.

The Wasp Factory är hur som helst en mycket oroande roman, som lämnar få oberörda.