Läst 2013 #40

J R R Tolkien: Bilbo

Tolkiens trilogi om Härskarringen läste jag väldigt många gånger i min ungdom. Jag var nog väldigt ung första gången, kanske 12-13 år. Sedan läste jag nog den ett tjugotal gånger, de flesta i Åke Ohlmarks klassiska men kontroversiella översättning, men även några gånger i original. Bilbo däremot, kom jag mig aldrig för att läsa. Inte förrän nu, 40 år senare. Jag var ju nästan tvungen innan jag skulle se Peter Jacksons filmatisering.

Jag ska inte skriva alltför mycket om läsupplevelsen. Så här i backspegeln, med så att säga facit i hand, och med vetskap om vad Oxfordprofessorn kunde åstadkomma, kan jag konstatera att här hade han inte slipat sina förmågor alltför väl. Världen, Midgård, är än så länge ganska diffus i konturerna, även om Tolkien själv hade en klar bild. Stilnivån pendlar mellan barnboksnivå och heroisk fantasy på ett ganska påfrestande sätt. Karaktärerna är endimensionella och inte särskilt vältecknade.

Det är hur som helst skönt att äntligen ha läst den. Jag lär inte göra om det i brådrasket.

Läst 2013 #39

Dave Cousins: Secrets, Stories, Songs

Under över 40 år har Dave Cousins lett den brittiska folkrockgruppen Strawbs, som dess förste sångare och huvudsakliga låtskrivare. I den här boken har han samlat över 200 låttexter tillsammans med sidoanteckningar och bakgrundsberättelser om sångernas tillkomst. För mig som har följt gruppen sedan jag upptäckte dem i mitten av 70-talet är detta naturligtvis en guldgruva. Det är inte så mycket själva texterna som tillkomsthistorierna, som snyggt samlats i ytterspalter på den snyggt formgivna bokens sidor, som har tilldragit sig mitt intresse.

Lite kul är det också att se vilka olika gitarr- och banjostämningar Cousins använt sig av. När jag äntligen skaffar mig en stålsträngad akustisk gitarr ska jag prova några av de där ”öppna” stämningarna själv. Om jag törs.

Lite kul också att jag inte bara fått boken signerad, utan även mitt namn tryckt i slutet av den, eftersom jag var en av dem som stödde utgivningen av den genom att förhandsbeställa. Och detta var innan det blev riktigt inne med crowdfunding. Som en extra bonus följer det också med en cd där Cousins läser några av texterna.

Läst 2013 #38

David Weber: Storm from the Shadows

Ytterligare en volym i den ständigt expanderande sagan om Honor Harrington, eller snarare Honorverse i det här fallet. Huvudpersonen i den här romanen är Honors vän Michelle Henke, som också är Manticores drottnings kusin. Inledningen av boken avhandlar, delvis från andra synvinklar, samma händelser som At All Costs i vad som får betecknas som huvudspåret i Honorverse. Henke tar vid i Talbottkvadranten sedan Aivars Therekov gjort sitt vid slaget vid Monica. Här blir det två drabbningar med the Solarian League där Sol-amiralen Byng får tillfälle att göra bort sig ordentligt och inleda de riktiga fientligheterna mellan ”stjärnimperiet” Manticore och the Solarian League, innan Henke blåser bort honom ur rymden. Därmed bäddas för nästa katastrof, där Henke gör processen kort med en ännu större styrka under amiral Crandall i slaget vid Spindle. Men det avhandlas i Mission of Honor, som mer tillhör huvudserien.

David Weber hade, som jag har förstått det, redan innan han började skriva den första Harringtonromanen på 90-talet en tids- och utvecklingslinje för hela serien nedskriven eller i alla fall klar för sig. I den ingick bland annat att Harrington skulle, likt sin förebild Lord Nelson, stupa i slaget om Manticore. I ett intressant förord föklarar Weber varför han inte tog livet av sin huvudperson, och varför han spridit ut handlingslinjen över vad som i praktiken blivit flera parallella serier. Han menar att trots förvirringen för läsaren, blir det lättare för honom att utveckla både karaktärer och skeenden mer i detalj. Sedan skyller han lite på Eric Flint, som han samskrivit böcker i serien med, och som dessutom skrivit egna berättelser i Honorverse.

Hur som helst så förbättrar det tempot i böckerna något, när Weber inte behöver växla så förtvivlat mycket mellan olika olika handlingslinjer i varje bok. Något som Storm from the Shadows vinner på. Som helhet en fullt godkänd del i Honorverse-serien. Och man saknar inte Honor Harrington så mycket. Michelle Henke är fullgod ersättare. Lite mer mänsklig rent av.

Läst 2013 #37

Carin Gerhardsen: Hennes iskalla ögon

Hennes iskalla ögon är den sjätte boken i Carin Gerhardsens Hammarbyserie, och en av de bästa. Som vanligt står våldsroteln vid Hammarbypolisen med kommissarie Conny Sjöberg i spetsen i centrum för handlingen. Efterhand i böckerna har fokus flyttat från Petra Westman, som i de första böckerna var något av en huvudperson, till att mer gälla gruppen som helhet. Det handlar fortfarande inte om deckare i snäv bemärkelse. Det är i princip omöjligt för läsaren att med de hjälp av de ledtrådar som läggs ut lista ut vem som är mördaren, eller hur allt gått till egentligen.

Gerhardsens teknik handlar istället om villospår, som hon med stigande skicklighet allteftersom bokserien fortskrider, lägger ut, för att sedan efter hand kartlägga det egentliga förloppet. Så det är som spänningsroman Hennes iskalla ögon får betraktas. Och det är riktigt bra. Boken håller bra tempo, med täta perspektivskiften som för handlingen framåt, med en obligatorisk extra spännande tidsjakt på slutet.

Gerhardsen börjar också få bättre ordning på sina parallella intrigspår. Förutom den aktuella mordgåtan, är det en av poliserna, Sandéns lätt utvecklingsstörda dotter och hennes lilla dotter som flikas in mellan varven. Ett tidigare intrigspår om kollegan som våldtagit Petra Westman är numera avslutat. Istället är det nu Petras kollega och sambo, Hamad, som nu utreds för stalkning av sin exfru. Ett spår som inte avslutas, vilket indikerar att detta inte lär vara den sista boken i Hammarbyserien.

Gerhardsen tillhör enligt min mening toppskiktet av dagens svenska deckarförfattare. Putsar hon ytterligare på sina dialoger kan han närma sig mästare som Åke Edwardson och Arne Dahl.

Det som för mig drar ner intrycket av denna roman lite är författarens olyckliga kärleksförhållande till uttrycket ”ta det säkra före det osäkra”, som förekommer några gånger för mycket. Nu vet jag inte om det är ett medvetet ställningstagande i en av de hårdaste språkstriderna i det svenska språket, eller om hon, förlagsredaktören och korrekturläsaren faktiskt är överens om att det heter så. För mig som generationskamrat med Gerhardsen är det självklart att det heter ”ta det säkra för det osäkra”, särskilt som jag, förutom den tidens skola, även gått i den hårda skola som arbete på en lokaltidnings korrekturavdelning innebär. Efter att ha kollat lite inser jag att varianten med före tyvärr blir allt vanligare, och att förespråkare för de båda varianterna är oförsonligt oense. Det råder dock inget tvivel om att ”ta det säkra för det osäkra” är den ursprungliga varianten. Den här läsaren hade uppskattat användning av den.

Läst 2013 #36

Lewis Carroll: Alice’s Adventures in Wonderland/Through the Looking Glass

Plura får förlåta mig för att jag lånar hans låttitel. Men en klassisk bok förtjänar en klassisk rubrik när man skriver om den, tycker jag. Och vad kan vara mer klassiskt än Oxfordläraren Charles Lutwidge Dodgsons nonsensberättelser om och för Alice Pleasaunce Liddell, som har blivit själva sinnebilden för den brittiska lärda nonsenshistorien.

Det som förvånar mig är att jag inte har kommit mig för att läsa Alice förrän nu, fast jag nog har ägt den här Puffin-samlingsvolymen sedan någon gång på 80-talet. Men nu har jag mött dem alla i original; Den Vita Kaninen, Dodon, Ödlan Bill, Cheshirekatten, den Galne Hattmakaren, Påskharen, Humpty Dumpty, den Röda och den Vita Drottningen, Tweedle Dee och Tweedle Dum och Jabberwocken. För att inte tala om den frumiösa Bandersnatcharen. Jag är lite osäker på vad alla heter på svenska, eftersom det naturligtvis är ett engelskt original jag läst.

Hur som helst är det både roligt och skönt att äntligen ha läst böckerna, och de är mycket underhållande, späckade som de är med ordlekar och underfundigheter. Även om det är svårt att hänga i med i alla de allusioner och anspelningar som den lärde Dodgson gör. Alice-böckerna i sin tur har ju gett upphov till så många populärkulturella referenser att det inte ens går att försöka att räkna upp dem.

Ett plus med den här utgåvan var att den innehåller John Tenniels originalillustrationer.