Paul Hjelm på nya äventyr i Europa

Läst 2013 #35

Arne Dahl: Blindbock

Trots den lite raljanta mästerdetektiven Blomkvist-rubriken på det här  inlägget, gillar jag faktiskt Arne Dahls deckare väldigt mycket. Eller Jan Arnalds kanske jag ska säga. Det måste vara en av de minst hemliga svenska pseudonymerna någonsin. Blindbock är den tredje av planerade fyra böcker om Opcopgruppen, en hemlig europeisk utbyggnad av den svenska A-gruppen, som Dahl ägnat tio tidigare deckare om.

För läsaren är den europeiska gruppen lite svårare att hålla reda på än den mindre, svenska. Trots att Dahl ansträngt sig att typifiera medlemmarna så hårt att de nästan blir karikatyrer. Trots det är boken både välskriven och spännande, med perspektiv som växlar mellan kapitlen och flera parallella utredningsspår. Dialogen är också välskriven och träffsäker. Även om nivån inte direkt höjts från A-gruppenböckerna håller den klar Åke Edwardsonklass.

Det är också väl samtidsrelaterat och man får intryck av att få en initierad bild av modernt högteknoligiskt polisarbete, samtidigt som handlingen pendlar mellan ytterligheter som en utpressad eu-kommissionär och en uteliggare vid Hornstull.

I en övrigt bra text är det för en notorisk felfinnare som jag lite roligt att se att Dahl/Arnald inte har riktigt koll på betydelsen och användningen av ordet lystmäte.

Mastigt blomverk

Läst 2013 #34

Marie Hansson: Perenner

Ja, vad ska man säga? 2 800 växtbeskrivningar, 1 000 foton, planteringsförslag, samplanteringsväxter, skötselråd och kulturhistoria. Jag har inte läst allt i detta mastiga uppslagsverk, men i alla fall gått/skummat igenom den, och vet lite mer om perenner än vad jag gjorde innan. Listar den här mest för fullständighetens skull.

Från Gamla Jorden till besatt skurks färglösa kärleksnäste

CVIELäst 2013 #33

Jack Vance: The Palace of Love
i The Complete Jack Vance Vol. 1
Afton House Books 2010
ISBN: 978-0-9825953-0-5

The Palace of Love, den tredje boken i Jack Vances Demon Princes-serie kom 1965, året efter  föregångaren The Killing Machine. Jag har aldrig kunnat låta bli att fundera över hur det blivit om Askild & Kärnekull och fortsatt med sin sf-serie på 70-talet och kanske till att börja med även publicerat The Palace of Love på svenska. De två sista böckerna i serien skrevs inte förrän på slutet av 70-talet. Då hade kanske Vance fått ett ännu större erkännande och läsekrets i Sverige.

Jag är lite kluven till den här boken. Som det mesta Vance skrivit håller den hög klass, men jag saknar de exotiska och främmande civilisationerna och samhällena han är så lysande på att skildra. Förvisso inleds boken på giftmördarplaneten Sarkovy och en snabbelysning av detta fascinerande samhälle, innan vår hjälte Kirth Gersen går skilda vägar med den vackra Alusz Iphigenia och via Aloysius drar till Gamla Jorden, där han fått upp ett spår efter den tredje superskurken, Viole Falushe, som en gång växte upp där som Vogel Filschner.

Alltså, miljöerna och samhällena är den här gången inte så lysande som vanligtvis hos Vance. Min minnesbild från när jag läste den här boken ursprungligen i början av 80-talet var att skildringen av Jorden några tusen år in i framtiden, mest påminde om en turistskildring av Amsterdams hamn, och den står i princip kvar nu också. Inte heller Falushes här berömda kärlekspalats på en okänd värld skildras på något minnesvärt sätt. Förvånansvärt blekt och färglöst.

Å andra sidan har boken gett oss några av Vances mest minnesvärda figurer; det omaka paret Navarth, den galne poeten, och Zan Zu, the girl from Eridu inte minst. För att inte glömma skurken själv, Viole Falushe, som inte är så särskilt demonisk, utan snarare en retad och försmådd tonåring som bär med sig sina amorösa tillkortakommanden in i vuxen ålder och låter dem projiceras på en mer eller mindre galaktisk skala.

Vance måste hur som helst haft väldigt kul när han skapade Navarth. Det tyder inte minst det faktum på att han refereras till i andra, helt orelaterade böcker. De prov på Navarths poesi som Vance ger läsaren är förvisso helt aparta, och gör epitetet galen ganska välförtjänst. Med undantag för följande lilla stycke, som den stjärnögde yngling jag en gång var, skrev av och satte upp på väggen:

The girl I met in Eridu
Was kind beyond belief;
The hours that I spent with her
Were hours far too brief.

Where willows shade the river bank,
She urged that I recline.
She fed me figs and poured me full
Of pomegranate wine.

I told of force and time and space,
I told of hence and yonder;
I asked if she would come with me
To know my worlds of wonder.

She clasped her knees; her voice was soft;
”It dazes me to ponder
The blazing stars and tintamars,
The whirling ways you wander!

”You are you and I am I,
And best that you return.
And I will stay in Eridu
With all this yet to learn.”

Ett fjortonde fall för Maria Wern

Läst 2013 #32

Anna Jansson: Dans på glödande kol

Den fjortonde boken om Maria Wern kom ut i år. Vi är kvar i Visby och handlingen kretsar kring ett gäng runt Marias nya kärlek, brandmannen Björn. Ett lite starkare kort än föregående bok i serien, När skönheten kom till Bro. Att Anna Jansson har en yrkesbakgrund inom vården framkommer också genom att huvudhandlingen till stor del utspelas i sjukhus- och vårdmiljö.

Flera återkommande motiv hos Anna Jansson, som utsatta barn, återkommer här. Men det blir också lite kommunpolitik och allmänna gotländska miljöer.

Jansson blir allt skickligare och stilsäkrare som spänningsförfattare. I ändå inte alltför korta kapitel drivs handlingen vidare, så att det är svårt att lägga ner läsningen. De ibland något valhänta försöken till socialrealism i de tidigare Maria Wern-böckerna har efterhand tonats ner, till bokseriens fromma.

Det ska faktiskt bli lite spännande att se vart serien tar vägen. Om den fortsätter. Jansson kanske låter spin off-serien om sonen Emil Wern – detektiv, ta över helt. Ett generationsskifte så gott som något.