Nästa generation tar över i Honorverse

Läst 2013 #31

David Weber: The Shadow of Saganami

Den utmärkta serieindelningen över David Webers Honorverse i LibraryThing placerar den här boken som nr 10.2 i serien. Mellan War of Honor och At All Cost i vad som får betraktas som huvudspåret; där Honor Harrington har huvudrollen. För läsaren blir det lätt lite rörigt i en sådan här både lång och ”bred” bokserie, där det nu även blivit så att vissa händelser återberättas på olika sätt och ur olika personers synvinkel i olika böcker.

Här handlar det i alla fall om en spin off. Harrington får vila, och dyker bara upp som föreläsare på krigsakademin Saganami Island i ett av  inledningskapitlen. Istället är det den tunga kryssaren HMS Hexapuma och dess besättning med veterankaptenen Aivars Terekhov i spetsen och de  unga kadetterna Helen Zilwicki, Paulo D’Arezzo, Ragnhild Pavletic och Aikawa Kagiyama på sin ”snotty cruise” som står i fokus.

Hexapuma och dess följeslagande fartyg i den lilla eskadern skickas till Talbott-klustret, där folkomröstningar hållits om förslaget att ansluta världarna till  Stjärnimperiet Manticore, som stjärnkungadömet nu kallar sig, efter att flera världar anslutit sig.

Tempot är som vanligt högt, med perspektivskifte i varje kapitel, och det är lite mer politik än rymdstrider i denna bok i serien. Som blir alltmer tydligt är det Manpower-koncernen och dess huvudplanet Mesa som är huvudfienden, och boken skildrar en del av dess metoder.

För att inte skriva alltför långt om en huvudsakligen välgjord underhållningsbok som väl fyller sin plats i en serie, konstaterar jag bara att detta är bra och välgjort. Särskilt om man gillar Hornblower, Audrey/Maturin och space opera.

Och nej, Honor Harrington saknas inte så mycket, även om Webers böcker blir lite bättre fokuserade med henne.

Gotländsk transportsträcka

Läst 2013 #30

 Anna Jansson: När skönheten kom till Bro

Anna Jansson har jag läst mest som tidsfördriv. Hyfsade svenska deckare med sjysta miljöer, halvtaskig socialrealism och ganska bra spänning. Men inte så mycket mer.

Det här är den trettonde boken i serien, och inte en av de märkvärdigare. När jag nu äntligen skriver om den några månader efter att jag läst, får jag konstatera att den inte gjorde något större intryck.

En allmän kommentar är att sedan handlingen i Anna Janssons deckare flyttade över till Gotland och Visby har miljöskildringarna blivit bättre, men också ingått en inte alltid helt lycklig symbios med bilden av det historiskt/turistiska Visby. Hur som helst. Man kan också konstatera att Anna Jansson efter hand lärt sig hantverket och skriver med spännande, korta kapitel som gör det svårt för läsaren att lägga ner boken innan den är utläst.

Dödsmaskinen håller än

CVIELäst 2013 #29

Jack Vance: The Killing Machine
i The Complete Jack Vance Vol. 1
Afton House Books 2010
ISBN: 978-0-9825953-0-5

Jag måste erkänna att jag tvekade och bävade en del innan jag började läsa om Jack Vance i den maffiga inbundna Complete Jack Vance Edition. Det handlar ju om det som en gång i tiden och ganska länge var min favoritförfattare. Många år senare  och en hel del pengar fattigare har jag nu i min ägo i princip allt han skrivit i sex blytunga volymer om cirka 1000 sidor styck, satta i tvåspalt… I och för sig hade jag det mesta ändå, men det var svårt att motstå chansen att köpa dessa, särskilt som jag hade missat tåget med Vance Integral Edition, VIE,  44 band, som detta är en avknoppning av.

Jag tvekade också huruvida jag bara skulle sätta upp varje volym i ”Complete Vance” som en läst bok när jag nu äntligen börjar läsa dem, men kom för att vara lite sjyst mot mig själv fram till att sätta upp varje roman, och varje identifierbar boklång innehållsdel som lästa böcker. Varje volym innehåller väl cirka 10 ”normalböcker”.

Naturligtvis var det Askild & Kärnekulls utgåvor av de första två volymerna i Demon Princes-serien på 70-talet, som var min riktiga introduktion till Vance. De var både innehållsmässigt och med sitt utseende riktigt lockande för en äventyrslysten tonåring. Riktigt hur bra Torkel Franzéns översättningar var, inser jag först nu när jag läser om originalen.

Kirth Gersen, alltså. Min gamle hjälte, och ursprunget till ett mina vanligaste nätnick. Motvillig och filosofisk mördare, med det självpåtagna uppdraget att söka upp och avrätta de fem ”Demon Princes” som skövlade hans hemstad Mount Pleasant på planeten Providence när han var ung. 5 000 människor togs som slavar. De som gjorde motstånd dödades, däribland Gersens föräldrar.

Uppdraget var inte helt självpåtaget. Det  var hans farfar Rolf Marr Gersen som uppfostrat och tränat honom med hämnd som det enda målet i sikte. Gersen ifrågasätter aldrig det på allvar, även om han anfäktas av tvivel ibland, och lockelsen att dela sitt liv med en kvinna växer sig stark.

När jag började läsa the Star King tidigare i år, var det några saker som slog mig; dels hur mycket jag faktiskt kom i håg, och dels hur bra boken faktiskt var. Och det gäller även för bok två i serien; The Killing Machine. Nu var det inte bara de svenska översättningarna jag läste några gånger på 70-talet, utan jag läste de engelska DAW-originalen också, något senare, förmodligen på 80-talet.

Så här ganska långt efteråt är det lite lättare att läsa med perspektiv, och den överblick som både akademiska litteraturstudier och ett lång läsliv ger. Böckerna i Demon Princes-serien är kanske inte fullödiga mästerverk, men de är ändå ganska praktfulla mästarprov av en författare på toppen av sin kreativa förmåga.

De inledande ”kapitelvinjetterna”, som Vance använt flitigt tidigare, och gjort till något av ett kännemärke, är här både anekdotiska och encyklopediska och bidrar till att ge både djup och relief åt den mångfaldigt gnistrande  världssamling Vance presenterar i the Oikumene och Beyond, den civiliserade  och den ociviliserade delen av det framtida space opera-universet. Här finns utdrag ur ”fakta”-texter, fiktiva artiklar och ibland vad som blir små mininoveller.

Tillsammans med Vances ultralätta och obehindrade lek med subgenrer ger det romanerna nästan samma lockelse och attraktionskraft för den medelålders läsaren, som en gång den stjärnögde tonåringen. Där Star King glider från noir-deckare till klassisk pusseldeckare där Gersen på slutet ska avgöra vem av de tre universitetsadministratörer han lyckats isolera i ett rymdskepp som är demonfursten Attel Malagate, öppnar the Killing Machine som ekonomisk thriller med utpressningstema för att landa i något slags John Carter-fantasy på sagoplaneten Thamber.

Naturligtvis lyckas Gersen även här identifiera den ryslige Kokor Hekkus och på köpet få prinsessan, den sagolikt vackra Alusz Iphigenia Eperje-Tokay. Åtminstone för ett tag. Men det är vare sig här eller där. Det viktiga är att Jack Vances kombination av gnistrande  fantasi och total stilkontroll fortfarande håller.